ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Canton House – mer än fjäderlätta dim sum

Erik Almqvist · 25 Aug 2011
Uppdaterad 25 Aug 2011
Populära dumplings

Populära dumplings Foto: Lena Garnold


På Canton House finns både fjäderlätta knyten och flottig pekinganka. I efterhand tänker Metros krogrecensent att han borde valt enbart förrätter.

klar

Artikellänk är kopierad

På Cnaton House serveras fjäderlätta förrätter följt av betydligt mäktigare varmrätter.
På Cnaton House serveras fjäderlätta förrätter följt av betydligt mäktigare varmrätter.Foto: Lena Garnold
Wokat sidfläsk
Wokat sidfläskFoto: Lena Garnold
Foto: Lena Garnold

Under ett samtal med måltidsforskaren Richard Tellström lärde jag mig för ett tag sedan att statsbanketter överallt i världen följer en fransk modell. Råvarorna kan vara lokala, men upplägget är alltid franskt. Det innebär att man, enligt Ludvig XIV:s måltidsrutiner, äter i ordningen förrätt, soppa, varmrätt, dessert; att man använder kniv och gaffel och att huvudrätten som består av kött eller fisk, kolhydrater, grönsaker och sås serveras på en och samma tallrik.

De enda undantagen sker i Italien – där man äter två varmrätter – och i Kina – där man vanligtvis separerar köttet från kolhydraterna och såsen på olika fat.

Canton House har, som namnet antyder, riktat in sig det kantonesiska köket, som vanligtvis förknippas med dim sum. Richard Tellström skulle anmärka på att Canton House inte är mer autentisk än att krogen sorterar menyn efter den franska indelningen i förrätt, huvudrätt och dessert – men de flesta upplever förmodligen menyn som mer genuin än kvarterskineserna med friterade räkor. Efter att ha blivit placerade på två sidenklädda stolar under röda lampetter inleder vi med dumplings – wor tip – för 85 kronor. Fylliga, feta men fräscha. Jag vågar nog säga att de jämte Hello Monkeys är bäst i stan. De fjäderlätta, friterade wantanknytena – tza wantan – för 73 kronor är mindre mättande. Innanför det chipsliknande höljet kan man ana minimala bitar av fiskröra och vårlök. Till varmrätterna slår vi på stort med två av menyns mäktigaste anrättningar. Den krispigt flottiga pekingankan (183 kronor) som serveras skivad med ett tunt bröd, gurka, vårlök och en hoi sin-liknande ”specialsås” är delikat. De friterade revbensspjällen – tziu yim pai qwa – för 155 kronor är brutalare. De osar vitlök och ser i sin bulliga klädnad av stelnad frityrsmet ut som valnötter. Under de friterade fläskbitarna ligger en blandning av hackad vårlök och chili, men de smakerna försvinner bakom den vilda sältan. Köttet är så salt att det förmodligen är nästintill fysiskt omöjligt att inte skölja ned med minst en Tsingtao-öl. Efter att avslutningsvis smält i oss en tseu beng (friterad banan med vaniljglass) för 55 kronor och en sai mai lou (små tapiokapärlor och melon i sötad kokosmjölk) enas vi om att vi borde ha beställt flera förrätter som plockmat i stället för att dundra på med den frans­ka ­tre­stegs­raketen.

klar

Artikellänk är kopierad

Erik Almqvist
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro