ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Dags att sänka ribban, tjejer

Vicky Olesen · 3 Jun 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Härom natten träffade jag på en kille som, efter bara någon minut av konversation, frågade mig om det var så att jag hade en pojkvän, då han tydligen kunde se att jag hade en. Jag tyckte att det här var konstigt både då det var felaktigt och då det alltid för mig varit omöjligt att SE sånt. Jag frågade ett par andra killar om de kunde se på en tjej om hon hade pojkvän eller inte. Alla svarade att det var möjligt och att det hade betydelse då man skulle ragga. Detta gjorde att jag började tänka på hela ”soul-mate” hysterin runt omkring mig. Allt det här med att hitta en pojkvän/soulmate så fort som möjligt, för att samtidigt hitta en mening med livet. Jag har aldrig förstått det. Hur en människa kan tillfredsställa ALLA ens behov. Jag förväntar mig inte att kunna få allting ur en av mina vänner, det vore ju totalt sinnessjukt, och jag tror mig inte kunna ge mina vänner allt. Samma sak är det ju med föräldrar. Pappa är otroligt liberal angående vissa saker, medan han liknar en nunna inför andra. Mamma med. Och det är ju vad barn lär sig samtidigt som de blir rumsrena. Hur man utnyttjar sina föräldrar på bästa sätt. Längre utetid? Pappa. Kärleksproblem? Mamma. The list goes on and on. Jag har ju, precis som alla, olika vänner för till exempel de gånger då jag vill ha ärliga svar, eller bli struken medhårs. Olika vänner för att shoppa och för att skvallra. Jag har till och med en vän som jag ”använder” om jag vill gråta mitt i natten, för jag vet att om jag skulle ringa min ”sitta-hemma-och-spela-sällskapsspels-kompis” så skulle hon slänga på luren. Varför skulle man då kunna hitta en kille som klarar av alla dessa egenskaper? Killar är ju svåra som de är, och att då förvänta sig att kunna gråta tillsammans framför ”Titanic” med sin partypojkvän är väl ändå lagom naivt? Jag tror att det beror på alla äckliga kärleksfilmer Hollywood har lyckats producera under åren. Filmer som ”The notebook” och ”En riddares historia”, där killen alltid är så himla perfekt. Där man träffar sin pusselbit, vid typ 17 och efter två veckor kan uttala de tre magiska orden. Men har man någonsin träffat en sån i verkligheten?? No way!Men gör det något då? Gör det något att personen kanske inte funkar till allt, utan i stället bara till mycket? För det är ju därför vi dumpar killar. ”Han hade inte förmågan att motivera mig. Han kunde inte lyssna. Damn, killen hade ingen känsla för skor.” Varför inte bara sänka ribban lite grann. Inte för mycket, men bara så att någon stackare kan komma igenom once in a while. För livet blir allt tråkigt utan de små liven. Tjejkompisar klarar inte allt. Cry me a river, liksom.

klar

Artikellänk är kopierad

Vicky Olesen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro