ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

De överlevde den första atombomben för 74 år sedan

Jesper Lindqvist · 6 Aug 2019
Uppdaterad 6 Aug 2019
Yoshiko Kajimoto, 88, var en av de som överlevde atombomben i Hiroshima.

Foto: Granger/REX/ITV


Många av dem har redan dött, de som fortfarande har livet i behåll är gamla och slitna. Tillsammans delar de en hemsk erfarenhet – de upplevde alla den atombomb som gick av i Hiroshima den 6 augusti 1945, som dödade drygt 100 000 människor. Här är deras berättelser.

klar

Artikellänk är kopierad

pil
I korthet

Vad: Idag är det exakt 74 år sedan USA släppte en atombomb över Hiroshima i Japan.

Vem: USA och det dåvarande Japanska imperiet.

Var: I staden Hiroshima, Japan.

Hur: Bomben ”Little boy” transporterades av B-29-bombaren ”Enola Gray. Bomben var tre meter lång och vägde fyra ton, när den släpptes från 10 000 meters höjd och sedan exploderade 600 meter över centrala Hiroshima.

När: Attacken ägde rum den 6 augusti 1945, klockan 08.15 på morgonen.

Varför: Efter att Nazityskland kapitulerat väntade världen på att Japan skulle göra detsamma, men trots att man var besegrade blev så inte fallet. USA:s president Harry S. Truman bedömde att en invasion av Japan skulle kosta för många människoliv, och hade som mål att med två atombomber ingjuta fruktan hos den japanska regimen, för att på så sätt tvinga dem att ge upp. Det lyckades han med – till en kostnad av närmare 200 000 människoliv.

Emiko Okada, 82 (Befann sig 2,8 kilometer från atombombens hypocenter)

Emiko Okada var åtta år gammal när atombomben föll över Hiroshima.

”Jag föddes som Emiko Nakasako, den 1 januari 1937 i Hiroshima, i det dåvarande Japanska imperiet. Min familj bestod av mamma, pappa, min äldre syster och mina två yngre bröder. På gamla foton kan man dock tro att jag också var en pojke med den bobfrisyr jag hade på den tiden.

Jag var en riktig ”pojkflicka” när jag växte upp, jag minns till och med att jag ville bli militär. Det hände att jag gick runt i flottans uniform där hemma. På den tiden fick man alltid höra att våra soldater var de mest fantastiska personerna i världen.

LÄS MER
Sverige säger nej till kärnvapenförbud – var några år från att ha en atombomb på 60-talet

I skolorna hängde det porträtt på kejsaren överallt, och studenter började ta värvning redan i tidiga tonåren. Att gå med i militären var för många en självklarhet. När min kusin blev inkallad kom hela släkten för att vinka av honom. Trots att alla visste att han sannolikt skulle dö i strid var det här något man firade.”

”Varför överlevde jag och inte hon”

”Jag minns min far som en kärleksfull man. Han var lärare under en tid då lärare inte bara var respekterade, de stod över alla i hierarkin. Det var också anledningen till att han inte blev inkallad, hans arbete med att ge militärutbildning till unga tonåringar.

Mamma lärde folk att sy i vårt hem. Det var ofta så många personer hemma hos oss att jag inte visste vilka som tillhörde vår släkt och vilka som bara var där för syskolan. Flera personer har i efterhand även berättat hur mamma hjälpte dem att hålla sig på rätt spår i livet. Det här var en tid med hög arbetslöshet, även för personer med utbildning. Någon har i efterhand sagt: ”Precis när jag funderade på att gå med i ett gäng blev jag kontaktad av din mamma, hon räddade mig”.

LÄS MER
Se hur förödande en atombomb skulle vara där du bor

Min syster Mieko – hon var en riktig ledare. Bara två flickor från varje skola fick fortsätta efter mellanstadiet, hon var en av dem. Mina föräldrar var så stolta. Folk brukade berätta för mamma hur smart och vacker Mieko var. När jag som barn hörde det började jag fundera, varför överlevde just jag och inte hon? Ibland undrar jag hur livet hade varit om hon fortfarande varit vid liv.”

Centrala Hiroshima efter atombomben 1945.Foto: YOSHIMI NAKAME

”Jag hoppas att det var en snabb död”

”I augusti hade vi evakuerats från Hiroshima till landsbygden i Hatsukaichi. Men just den 6 augusti var vi tillbaka hemma för att vinka av en kusin som hade blivit inkallad. Samma morgon, efter att flyglarmet tjutit, gick min 12-åriga syster för att bidra med uppröjningsarbete i de bombhärjade kvarteren. Hon var full av liv och ropade: ”Vi ses senare!”. Det var sista gången jag såg henne.

Försök att föreställa er detta, att en familjemedlem säger ”vi ses senare”, och sedan aldrig kommer tillbaka.

Mina föräldrar letade så gott de kunde, med tron att så länge vi inte hittade hennes kropp så var hon fortfarande vid liv någon annanstans. Men ingen vet var hon tog vägen efter att bomben föll. Idag hoppas jag att det var en direkt träff, en snabb död. Så att hon slapp springa runt mållöst med obeskrivlig smärta.

LÄS MER
Atombomben som du aldrig sett den förut

Jag påverkades också själv av bomben. Ett av ställena vi evakuerades till var skolan där jag gick, men byggnaderna var gjorda av trä och fungerade dåligt som skydd mot bomber och eld. När lågorna sänkte sig sprang jag så snabbt jag kunde. Det var många personer vid liv som jag tvingades lämna bakom mig. Jag kan fortfarande inte glömma en flicka som tog tag i mina byxor och bad: ”Hjälp mig, hjälp mig”. Jag kommer aldrig glömma hennes ögon, men jag var tvungen att lämna henne och springa vidare.

Under de följande dagarna kräktes jag, mitt hår föll av, mitt tandkött blödde och jag var länge så sjuk att jag inte kunde gå tillbaka till skolan.”

”Yakuzans stad”

Hela Hiroshima utplånades. 70 000 personer dog omedelbart, även om det bara är uppskattningar. Hela familjer försvann på bara några sekunder, alla finns inte med i statistiken över antalet döda. Folk hoppade i floderna för att rädda sig själva.

Precis som min syster dog 6 300 barn som deltog i uppröjningsarbetet. Det är oförlåtligt, att använda vapen som utplånar så många barn på ett sådant sätt.

Hiroshima är idag känt som ”Yakuzans stad” (Yakuzan är ett japanskt organisera brottssyndikat, reds. anm.). Varför tror ni det är så? Tusentals barn blev föräldralösa den 6 augusti 1945. Utan föräldrar fick de klara sig själva och kom i kontakt med fel personer. Föräldralösa från Hiroshima har fortfarande mycket svårt för vuxenvärlden.”

LÄS MER
Han överlevde två atombombsanfall

Fujio Torikoshi, 88 (Befann sig 2,0 kilometer från atombomben)

Då 14-årige Fuijo Torikoshi var nära att dö av atombombens effekter i Hiroshima.

Alla har inte lika lätt att prata om vad som hände den 6 augusti 1945. Fujio Torikoshi har i flera intervjuer sagt att han egentligen bara vill glömma det som hände, bland annat eftersom han länge kände en skam för att ha överlevt atombomben. För Time Magazine berättade han sin skrämmande historia för ett par år sedan.

I augusti 1945 hade han som 14-åring blivit inkallad till armén, och under ett par dagar varje vecka jobbade han tillsammans med andra skolungdomar med att röja stadens gator.

”Mamma, det bränner"

”På morgonen den 6 augusti var jag på väg till sjukhuset med min mamma. Jag skulle undersökas och hade fått ledigt från skolan den här dagen. När vi satt och åt frukost hörde jag flygplansmotorer högt upp i himlen. Vi var vana vid detta, så jag kunde höra att det var ett plan av modellen B-29, men när jag gick ut och tittade upp mot himlen så kunde jag inte se något plan.

Efter ett tag fick jag dock syn på en svart prick uppe i skyn. Plötsligt exploderade den och fyllde hela staden med ett bländande ljus, varpå en kraftig vindpust fick ner mig på knä. När jag reste på mig träffades jag av nästa vindpust, varpå jag lyfte från marken och for rakt in i något något hårt.

LÄS MER
Här är världens mest otursförföljda människor

När jag sedan vaknade till låg jag framför en fontän, samtidigt som jag kände att att det brände rejält både i ansiktet och på mina armar. Det kändes som om någon hällde kokande vatten över mig. Det var otroligt varmt. Jag försökte kasta mig själv i fontänen, men det varma vattnet gjorde det bara värre. Jag kunde höra min mammas röst när hon ropade efter mig, och jag klamrade mig fast vid henne när hon bar iväg mig.”

Centrala Hiroshima efter atombomben 1945.Foto: Granger/REX

Ber för världsfred

”Under de följande dagarna var jag mestadels medvetslös. Mitt ansikte svällde upp till den graden att jag inte kunde öppna mina ögon. En granne till oss hade fått tag på en militärlastbil, och körde oss till ett sjukhus ett par mil utanför Hiroshima, där jag fick vård. När jag till slut fick åka hem från sjukhuset var hela min kropp inlindad i bandage, och jag hade hög feber.

Efter att ha varit medvetslös ett par dagar vaknade jag av att bandagen över mina ögon togs bort, och jag kunde se min mamma sitta och spela munspel. Det var tydligen en vaggvisa – hon hade varit övertygad om att jag skulle dö.

LÄS MER
Tio bränder som slukat en del av historien

Under de följande sex månaderna var jag sängliggande. Jag kräktes blod och fick höra att jag skulle leva till 20 års ålder, men trots det är jag fortfarande här, flera decennier senare. Allt jag vill göra är att glömma, men det framträdande ärret på min hals är en daglig påminnelse om atombomben. Jag har även drabbats av leukemi, troligtvis till följd av atombomben, men jag tänker inte låta den vinna över mig.

Vi kan inte fortsätta offra värdefulla liv för krigföring. Allt jag själv kan göra är att be – för världsfred.”

Yoshiko Kajimoto, 88 (Befann sig 2,3 kilometer från atombomben)

Yoshiko Kajimoto var 14 år när USA atombombade Japan 1945.Foto: ITV

Den då 14-årige Yoshiko arbetade 1945 i en fabrik som tillverkade flygplansdelar. För ITV berättade hon för ett par år sedan om den där måndagen i början av augusti.

Hon hade nätterna innan haft svårt att sova, och hon beklagade sig inför sina kollegor.

”Trodde jag skulle brännas levande”

”Jag hade precis kommit till fabriken när jag plötsligt såg en blåvit blixt som färgade hela himlen. Det var faktiskt ganska vackert, men när jag sedan insåg att det var en bomb kastade jag mig under mitt arbetsbord och höll för öron, ögon och mun. Vi hade fått höra att en bomb skulle göra att våra ögon hoppade ur, att trumhinnorna skulle explodera och att det skulle rinna blod ur näsan. Så precis när jag såg ljusskenet trodde jag att det var över, ljudet var öronbedövande och jag svimmade av.

Eftersom fabriken var byggd av trä begravdes jag när den började falla ihop, och jag vaknade sedan av att mina kollegor skrek efter hjälp. Jag var säker på att jag skulle dö, troligtvis brännas levande, och jag föreställde mig hur det skulle kännas – skulle någon ens kunna känna igen mig efteråt. Men efter att fått syn på en vän i närheten lyckades få liv i henne, och tillsammans kravlade vi ut. Ett av mina ben hade fastnat under en bjälke, och jag skar mig illa i samband med att försökte ta oss ut.

LÄS MER
Dokument: Så har relationen mellan Sverige och USA utvecklats genom åren

Väl ute märkte vi att det inte fanns något kvar. Alla byggnader hade kollapsat, och när jag tittade mot centrala Hiroshima såg jag att det inte fanns kvar.

Jag har aldrig varit med om hemskare scener. Ögon hade ploppat ut, döda kroppar låg överallt med skinn som antingen hängde löst eller hade bränts bort. Jag hoppas att ingen någonsin ska behöva bevittna något liknande igen.

Vi evakuerade staden, och jag fick höra att min hemby hade klarat sig. På väg dit sprang jag på min far, som var ute och letade efter mig. Det var ren lycka. Vanligtvis var han han sträng och strikt, men när han fick syn på mig kramades vi och han brast ut i tårar: ”Det är fantastiskt att se dig vid liv.”

Framsidan på New York Times, dagen efter kärnvapenattacken på Hiroshima.Foto: Granger/REX

Hatade USA i tio år

”Ett och ett halvt år senare dog min far, efter att ha kräkts blod under en längre tid. Jag tror att han dog på grund av strålningen han ådrog sig i samband med att han letade efter mig i ruinerna, då han kom i kontakt med, och vände på, flera döda kroppar. Min mamma blev i sin tur inlagd på sjukhus, där hon tillbringade de kommande 20 åren. På grund av det fick jag lägga min dröm, att bli lärare, på hyllan och istället fokusera på att uppfostra och ta hand om mina tre yngre bröder.

LÄS MER
Allt fler på jorden går hungriga – ”Lika illa som efter andra världskriget”

De tio år som följde efter kriget så hatade jag USA. Jag hatade även den japanska regeringen. Min pappa var död och min mamma var på sjukhuset. På grund av bomben fick jag lägga min dröm, att bli lärare, på hyllan och istället fokusera på att uppfostra och ta hand om mina tre yngre bröder. Men en tid senare blev jag förälder, och steg för steg började jag glömma hatet. Mitt eget liv blev viktigare helt enkelt.

Idag har jag amerikanska vänner, och jag gillar alla länder, även USA. Japan gjorde hemska saker i Asien under kriget, och sedan finns ju även attacken mot Pearl Harbor. Japan var inte bara ett offer, utan även en förövare.”

Källor: ITV, Time Magazine, Sveriges Radio, ANT-Hiroshima

klar

Artikellänk är kopierad

Jesper Lindqvist
Jesper Lindqvist
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro