ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Det är 20 år för sent att tycka synd om mig”

Peter Lindholm · 24 Mar 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

Foto: Lena Garnold


klar

Artikellänk är kopierad

Fosterhem borde vara en trygg tillflykt för barn som misshandlats och utsatts för sexuella övergrepp. För Sofia Rapp Jo­hansson blev alla tillfälliga hem bara en fortsättning av helvetet hon växte upp i.

Hennes romandebut, ”Tills skulderbladen blivit vingar”, är en fristående fortsättning på lyrikboken ”Silverfisken” som skildrade småbarnsåren i ett missbrukarhem där droger, misshandel och sexuella övergrepp tillhörde vardagen.Ändå var det dit hon längtade tillbaka när myndigheterna äntligen grep in.

Du kallar den en självbiografi. På omslaget står det ”en roman med självbiografiska inslag”. Vad är skillnaden?– Jag har försökt hålla mig till sanningen, så mycket jag minns, men jag har tagit bort en massa. Vi hade ju elva olika fosterhemsplaceringar, det blev bara rörigt. En väsentlig sak stämmer inte – styvpappan Rickard. Jag var en idiot som lät mina syskon läsa manus. De ville att jag skulle ta bort en person, men det gick ju inte, så han fick bli en annan.

Vad tyckte dina syskon? – Att jag skrivit saker som förstör för dem och deras liv, att jag lämnade ut familjen. ”Sådant här pratar man inte om!” De var väldigt arga under en period.

Är du inte förbannad på myn­digheterna som liksom lät övergreppen fortsätta? – Jag var nog väldigt arg på socialtjänsten, men jag hade lärt mig att hata dem. Ända sedan vi föddes och när de kom för att hämta oss. I min värld var det ju inte mina föräldrar som det var fel på.

Man tycker ju synd om dig, men det gillar du inte? – Jamen det är ju 20 år för sent. Gör någonting för barnen här omkring i stället. Jag går i terapi, där får jag tycka synd om mig själv.

När du bokdebuterade satt du på behandlingshem och jobbade på att bli en Svensson. Hur har det gått? – Jo, jag är nog ganska Svensson nu, har hund och lever ett ganska vanligt liv. Jag bor inte i villa och har ingen Volvo, men en lägenhet, en Saab och ett garage. Jag jobbar och pluggar och betalar mina räkningar.

Är det lite av ödets ironi att en före detta missbrukare nu är ledare på Friskis & Svettis?  – Ja, men träningsnarkomanin ligger ganska nära vanliga droger. Jag jobbar också på ett gruppboende för dementa. Det är skitkul!

Skitkul? Är du ironisk? – Nej, haha. Jag tycker bra om dem. Är de arga kan man plötsligt få en smäll. De är ärliga och säger: ”Men Gud, vad du är ful i håret!” Man behöver aldrig grunna på vad de menar.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro