ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Dokument: "Mayday Mayday, Estonia" – nödropet som etsat sig fast i 25 år

Elin Åhlén · 27 Sep 2019
Uppdaterad 27 Sep 2019
Estonia har vilat på Östersjöns botten i snart 25 år.

Foto: Pressens bild/TT


När passagerarfärjan M/S Estonia lämnade Tallinn för Stockholm den 27 september 1994 såg många av de 989 passagerarna fram emot en kväll med drinkar, underhållning och buffé. Då visste ingen att bara 137 av dem skulle överleva natten. Här är historien om en av de värsta färjekatastroferna i modern tid.

klar

Artikellänk är kopierad

Klockan är 18.15 när Estonia lämnar Tallinn. Enligt tidtabellen ska hon vara framme i Frihamnen i Stockholm klockan 8.15 morgonen därpå. Så blir det aldrig. I hamnen morgonen därpå finns inga nyavstigna passagerare med weekendväskor och taxfree-påsar – där finns bara oroliga anhöriga och journalister.

LÄS MER
Dokument: 10 år sedan The Pirate Bay-fallet – domen som gick till historien

Kort efter att Estonia lämnat Tallinn slår vädret om. En tidig höststorm drar in över Östersjön och de flera meter höga vågorna slår in över däck. Strax innan midnatt, svensk tid, kommer det första tecknet på att något är fel när en i besättningen hör höga metalliska dunsar från nedre delarna av fartyget. Bara minuter senare släpper bogvisiret – den 64 ton tunga luckan i fören där bilarna kör in på bildäck – och vatten forsar in över bildäck.

Estonias bogvisir hittades den 18 oktober 1994. Det togs upp till ytan den 18 november 1994.Foto: JAAKKO AVIKAINEN

Katastrofen

Många av passagerarna har redan gått och lagt sig i sina nybäddade hytter. De flesta av dem vaknar av dunsarna vid midnatt. Samtidigt sitter andra i något av fartygets kaféer eller barer när de hör smällen. Bara minuter efter smällen, runt klockan 01.15, börjar fartyget luta med en slagsida på runt 15 grader.

Utanför fönsterna är det kolsvart. De numera skräckslagna passagerarna inser att de fortfarande befinner sig på öppet hav. Östersjön – ett vanligtvis lättnavigerat farvatten – har nu förvandlats till ett vindpinat, vågigt och beckmörkt hav. Om drygt en halvtimme kommer det dock att färgas. Av hundratals orangea flytvästar och kantrade livflottar.

LÄS MER
Dokument: USA och Iran – därför hatar de varandra

I korridorerna börjar inredningen röra sig. Lösa föremål kanar. Bestick, drinkglas och tallrikar rasar ner över bordskanter och ut ur sina förvaringsutrymmen. De passagerare som inte redan skadats när fartyget fick slagsida rör sig panikslaget ut mot däck. De har insett allvaret – för att överleva måste de lämna fartyget. Andra blir apatiska eller handlingsförlamade. Bland de som lyckas ta sig ut på däck är det långt ifrån alla som har lyckas få tag i en flytväst.

Här, mellan Utö och estniska Dagö, sjönk Estonia. Foto: Elin Åhlén

Plötsligt blir det tyst. Estonias motorer har stannat. Fartyget har fått blackout och det enda som nu hörs är skräckslagna röster, rop på hjälp och familjer som desperat försöker hålla ihop. Även uppe på kaptensbryggan inser man allvaret. Tormi Ainsalu, andre styrman på Estonia, greppar kommunikationsradion och sänder ut ett nödrop. "Mayday Mayday, Estonia". Då är klockan 01.22. Nödsamtalet registreras bland annat av fartyget Silja Europa. De erbjuder sin hjälp, men Ainsalu har svårt att ange någon exakt position för var de befinner sig efter blackouten. Samtidigt tar Estonia in uppskattningsvis 20 ton vatten i sekunden. Hjälpen må vara på väg, men de kommer aldrig att hinna i tid.

I samma veva som Mayday sänds ut har Estonia en slagsida på runt 40 grader. Nu börjar hyttfönster och andra rutor att krossas av det svarta vattnet. Mer vatten forsar in och passagerarna börjar lämna fartyget. De hoppar, med eller utan flytväst, ner i det tiogradiga vattnet. Vid den här temperaturen klarar sig en skyddslös person inte länge. Efter cirka 30 minuter blir man så pass nedkyld att förlorar medvetandet.

LÄS MER
Dokument: 50 år sedan månlandningen och det stora klivet för mänskligheten

Det sista nödanropet från Estonia kommer klockan 01.29. Nu har Andres Tammes, tredje styrman på fartyget, tagit över radiokommunikationen. En sista fullständig mening uppfattas av Silja Europa och andra färjor i närheten: ”Verkligen illa. Det ser verkligen illa ut här nu”. Därefter hörs bara mummel. Sedan tystnad. 20 minuter senare, runt 01.48, sjunker Estonia. De sista som har klamrat sig fast i skrovet hamnar i vattnet eller dras med ned i djupet.

Räddningen

Klockan är 02.12 när M/S Mariella, det första räddningsfartyget, finns på plats. Det hårda vädret gör det svårt att hjälpa alla nödsatta. Överallt i vattnet finns människor som desperat gör vad de kan för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Några har lyckats få plats i de livflottar eller livbåtar som Estonia var utrustad med. Totalt hade hon tio livbåtar och 63 uppblåsbara livflottar, som tillsammans hade kapacitet att rädda 2267 personer – mer än dubbelt så många som befann sig ombord den här natten. Ändå räddades bara 137 personer.

Nyheten om att Estonia sjunkit når Sverige. TT skickar ut ett första telegram klockan 01.31, svensk tid, och i de tidiga morgonsändningarna kommer mer information. Nyheten sänder en chockvåg genom det nyvakna Sverige. 501 av de 552 svenskar som befann sig ombord har omkommit. Flaggorna vajar på halv stång vid alla officiella byggnader. Snabbt börjar alla leta efter svar: Hur kunde det här hända?

Räddningsarbetet försvåras av det hårda vädret. Totalt lyckas 137 personer räddas av ytbärgare och andra fartyg. Foto: Leif R Jansson

Efterspelet

Den 29 september bildas enligt en överenskommelse mellan Sverige, Estland och Finland en haverikommission. Tillsammans kommer de fram till att det var en olycklig kombination av flera omständigheter som gjorde att Estonia sjönk. Den främsta orsaken är bogvisiret, som när Estonia byggdes 1979 hade försetts med en låsanordning som var alldeles för klen för att klara av hård sjögång. I samband med haverikommissionens utredning går den nytillträdde statsministern Ingvar Carlsson ut med att vraket efter Estonia och dess offer ska bärgas – kosta vad det kosta vill. Man börjar med bogvisiret som når ytan den 18 november. Sedan kommer man inte längre.

LÄS MER
Dokument: Fallet Flink – Sveriges värsta masskjutning

Från att ha pratat om bärgning gör den svenska regeringens etiska råd en helomvändning. Beslutet: Estonia och dess offer ska förbli på havets botten och platsen ska betraktas som en grav. För att vara säkra på att gravplatsen respekteras i framtiden ska vraket täckas över med betong. Beslutet möter hård kritik bland de anhöriga, och missnöjet sprider både bland de som har varit för och emot en bärgning. De anhöriga enas i sitt motstånd och vissa kallar övertäckandet för en tvångsbegravning. Månader av heta diskussioner tar sin början. Inte förrän i juni 1996, nästan två år efter katastrofen, beslutar man sig för att lyssna på de anhöriga: Estonia ska inte övertäckas, men hon ska få fortsätta vila i havet.

Estoniamonumentet på Djurgården i Stockholm har alla dödsoffers namn inristat. Foto: Claudio Bresciani/TT

Där ligger hon fortfarande. Som ett undervattensminne över en av världens absolut dödligaste färjeolyckor. Men Estonia är mer än så. Det handlar om 852 människor som aldrig kom hem igen. Om deras anhöriga. Döttrar och söner som kommer att återberätta historien för sina döttrar och söner. Anhöriga som i år har levt med sorgen i 25 års tid.

LÄS MER
Dokument: Så gick det till när Tjernobyl exploderade
klar

Artikellänk är kopierad

Elin Åhlén
[email protected]
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro