ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Efter larmrapporterna: Metros reporter började i högstadiet

Karolina Skoglund · 27 Nov 2014
Uppdaterad 27 Nov 2014

klar

Artikellänk är kopierad

I ett av grupprummen på skolan Syd står "bög” klottrat stort på väggen. Klottret tycks inte vara något som tas bort dagligen, utan får snällt sitta kvar.
I ett av grupprummen på skolan Syd står "bög” klottrat stort på väggen. Klottret tycks inte vara något som tas bort dagligen, utan får snällt sitta kvar.
I skolan Väst övas det flitigt inför NO-provet, som ska ske på eftermiddagen, mellan lektionerna. Ett gäng tjejer hjälper varandra så gott de kan.
I skolan Väst övas det flitigt inför NO-provet, som ska ske på eftermiddagen, mellan lektionerna. Ett gäng tjejer hjälper varandra så gott de kan.
När eleverna kommer in på en lektion läggs nästan alltid minst två saker upp på skrivbordet: Mobiltelefonen och pennskrinet.
När eleverna kommer in på en lektion läggs nästan alltid minst två saker upp på skrivbordet: Mobiltelefonen och pennskrinet.

Rapporter om stök i klassrum, mobiler som stör lektioner och fallande skolresultat har fått spaltmeter i tidningarna de senaste åren. Metro bestämde sig för att verkligen gå i skolan och följa eleverna. Sönderklippta möbler, lärare som dömts ut av eleverna på förhand och inställning om att det är coolt att vara dålig i skolan. Det är den samlade bilden reportern får efter tre dagar på olika högstadieskolor.

– Pinsamt, pinsamt, pinsamt, ropar en tjej och springer i väg innan någon av de killar hon tyckt sig skymta hinner se henne.

En stund senare sitter hon på en av bänkarna utanför det klassrum där lektionen snart ska börja.

– Det måste vara så skönt att vara vuxen. Då vågar man väl säga till någon att man tycker om den? Nu vågar man liksom inte det och då blir allt bara så himla pinsamt.

Bland tegelbyggnader, stora fönster och träbänkar med blyertsklotter tycks tiden ha stått stilla sedan slutet på 90-talet. Åtminstone vad gäller tonårsförälskelser och inredning. Men det är i princip det enda. PISA-undersökningar och dalande resultat i de nationella proven har satt en larmstämpel på den svenska skolan. Metro bestämde sig därför för att ta sig in bakom rapporterna – och lät en reporter börja som elev i högstadiet i tre olika skolor i Stockholms län under tre dagar.

För att inte hänga ut eleverna kallas skolorna Väst, Syd och Mitt.

Saker som går sönder – och förbjuds  

I skolan Syd har man precis tagit bort alla mjuka möbler, eftersom eleverna klipper sönder dem. I samma skola har man också förbjudit eleverna att dricka te, eftersom ”de slänger påsarna på städpersonalen”. Men på mattelektionen som eleverna är mitt uppe i ges inga som helst indikationer på att de skulle vara stökiga. Läraren är kompis med eleverna och de skojar med varandra om vartannat. Trots kompisrelationen finns en tydlig respekt gentemot läraren. Klassen har inte använt matteböcker sedan förra julen. I stället finns allt på elevernas Ipads. De mattetal som ska lösas under lektionen finns dels på en tavla, men också i form av QR-koder i korridoren som scannas av genom en app på elevernas Ipads.

– Det är vår bästa lärare. Han är grym. Men kommer du att hänga med på engelskan? Då ska du se oss. Det är kaos. Alltså verkligen. Vi lyssnar inte på läraren, säger en elev. 

Under en lektion i skolan Mitt illustrerar klassen det synsätt eleven på den andra skolan förklarat väl. En kille byter plats hela tiden, trots att läraren säger åt honom. Plötsligt ropar läraren: ”Men du kan inte ha sönder den där” och går fram till en annan elev. Den har sprättat upp all plast från den pärm han fått från skolan. Men han bräcker inte sin kompis, som lyckats slita av halva omslaget till pärmen. Utan vidare kommentarer får han en ny.

Innan läraren hunnit avsluta lektionen har alla elever rest sig upp och tagit på sig sina ytterkläder. De har stenkoll på klockan. Men trots att inte en minut ska slösas på onödig lektionstid är det sällan som eleverna är sena. Tvärtom står de ofta och väntar utanför klassrummen. Inför en lektion roar sig killarna med att sparka hårt och länge på den låsta plåtdörr som leder in till bildsalen. Tjejerna flätar varandras hår. 

”F, F, F”

”Jag kanske ska elda upp den här skolan snabbt alltså”. Det är eftermiddag i en korridor på skolan Väst när en kille delger sin kompis sina ”planer”. Bara någon timme tidigare har en åttondeklass haft ett prov som inletts med att en i klassen ställt sig upp vid sitt bord, vrålat ”F, F, F” och juckat i luften.

I samma klass finns åtminstone tre personer till som ger anspråk på samma status. Något de tydligt markerar redan under dagens tredje lektion, som är geografi. Efter en kort genomgång, som innebär att eleverna ska jobba själva, går flera ut ur klassrummet helt utan böcker och på eget initiativ. Resten sitter flitigt och jobbar under lektionen på samma sätt som hela klassen gjorde bara ett par timmar tidigare när de hade svenska och, enligt eleverna, ”den bästa läraren”. En kort stund innan lektionen är slut kommer en av eleverna tillbaka, tittar på uppgiften som ligger på bänken och säger: ”What the fuck är det här?” och skrattar. De andra som tidigare också försvunnit ut ur klassrummet sätter sig tyst i sina bänkar. Ingen verkar reflektera eller bry sig om att de inte varit på lektionen. Inte heller gör de det när det återupprepas på en annan lektion, bara några timmar senare. Kanske för att det, enligt några av eleverna, varit betydligt värre. 

– Den här läraren är mycket bättre än den förra som vi hade. Den läraren läste aldrig våra prov, utan satte typ samma betyg på alla. De som brukade ha bra betyg fick bra betyg och tvärtom. Men den läraren är inte kvar nu, säger en elev. 

Mobiltelefonerna – det enda som alltid är med på lektionerna

Längst bak i klassrummet på skolan Väst sitter två tjejer. De har satt på samma låt på sina telefoner och övar sittandes på en dans de gör tillsammans. Ingen säger till dem, trots att lektionen börjar. I en av skolorna får en tjej ett sms. Hon skriker till sin kompis tvärs över klassrummet: ”Din syrra har skickat en bild till mig” och håller upp telefonen. ”Äh, då är det säkert inget viktigt” svarar kompisen. Samtidigt springer en av killarna runt i klassrummet. Han letar efter ett el-uttag som han kan ladda sin telefon i. Böckerna har han inte öppnat.

Lärare nära bristningsgränsen 

”De tog mina lärarnycklar i går. Nu kan de ju gå in och sno allt”. Orden kommer från en lärarvikarie i skolan Väst. Klockan är inte mer än åtta på morgonen och hon är redan helt uppgiven. En annan lärare som sitter i samma rum är inne på samma spår. För en kollega berättar hon hur eleverna ”fullständigt hade krig” ute i korridorerna dagen innan eftersom de fått håltimmar på grund av sjukskrivna lärare och uteblivna vikarier. ”Löser man inte det här är jag snart också sjukskriven” säger läraren till sin kollega. Eleverna verkar ha samma bild. Inför en lektion diskuterar de som redan är på plats huruvida läraren kommer att dyka upp eller inte. Och om det kommer någon vikarie då, eller om de får håltimme.

– Man hoppas ju alltid att de inte ska dyka upp så att man får ledigt, säger en elev. 

– Vår skola är lite annorlunda. Vi har vikarier hela tiden, säger en annan.

En kort stund senare kommer läraren. Samtidigt, för de elever som läser ett annat modernt språk, är det håltimme. Något som, enligt många av eleverna, verkar vara favoritämnet. En elev på skolan Mitt formulerar det väl:

– Jag förstår inte. Hur kan du vilja gå i högstadiet helt frivilligt, när du till och med redan gjort det en gång? Du skulle ha kommit hit i morgon. Då har vi inga lektioner.

Fotnot: Metro besökte tre olika kommunala skolor i Stockholmsområdet under vecka 46. De tre skolorna ligger alla i olika socioekonomiska områden. Två skolor ligger i Stockholms kommun, en i den västra delen och en i den södra. Den tredje skolan ligger i en kommun söder om Stockholm. I varje skola följde vi en specifik klass under en hel skoldag. Två klasser var åttor och en klass var en sjua. 

Reportern: ”Läraren stämplas direkt”

Skolan är något tråkigt och något nödvändigt ont. Det är i alla fall den känslan jag får när jag sätter mig i skolbänken. Även om det faktiskt skulle vara roligt, är det inget man får tycka. Så är det bara. Efter mina tre dagar i skolan blev det väldigt tydligt hur olika lärare stämplas. Utifrån den agerar man sedan i klassrummet, oavsett hur intressant lektion en lärare förberett. Man vet precis vilka man kan köra med – och vilka man inte kan göra det med. Alla är med på noterna. Detta styr sedan hur kul ämnet blir – och troligtvis även betyget. 

Under mina tre dagar i skolan möttes jag av både engagerade elever och lärare. De allra flesta väldigt hårt kämpande. Så vad var det som gjorde att vissa lärare fick en grön stämpel och andra inte? Min subjektiva tolkning är att de lektioner som eleverna tyckte var roliga även var de som läraren tyckte var roliga. Antingen genom att ha en god relation till eleverna eller genom ett intressant upplägg av lektionen.

När lärare endast pratade med eleverna när de behövde hjälp eller när de malde på med information, tappade den eleverna direkt. Som kontrast fanns lärare som var närvarande under hela lektionerna och hade lagt upp den på ett sätt som kändes kul, som att jaga QR-koder i korridoren eller att skriva en biografi tillsammans i hela klassen. Inte heller då var uppdraget lätt, men det gick. 

Under de stunderna syns det att eleverna vill. 

Och att lärarna verkligen kan. 

KAROLINA SKOGLUND - REPORTER

Fridolin: Därför ska vi inte förbjuda mobiler i skolan

Metro satt ner med utbildningsminister Gustav Fridolin (MP)och visade honom resultaten från vår reporters besök i skolorna. Resultatet blev ett samtal om hur situationen i svenska skolan ska lösas.

– Det som händer då är att elever börjar halka efter i andra ämnen och att man inte hänger med på lektionerna. Då får man lätt den här kulturen som beskrivs i artikeln: att det inte är coolt att lyckas, framförallt bland killar, säger han.

Att mobiltelefonerna så gott som jämt ligger framme ser han inte som ett givet problem. Även om de kan påverka koncentrationsmöjligheten på en lektion kan fördelarna, när det fungerar, väga upp.

– Därför är det jätteviktigt att man har regler om hur man jobbar med smartphones. Jag har varit på skolor som har väldigt bra fungerande IT-system. När man tänkt igenom det och arbetar på ett bra sätt är det ett jättebra system, men när det blir ett störningsmoment är det ju så klart inte det.

Vad har du för mål för dina fyra år som utbildningsminister?

– Jag vill visa att det börjat vända. När det senast ringde ut för sommarlov var det fler elever än någonsin som lämnade högstadiet utan att kunna gå vidare till gymnasiet. Många av dem är i dag skickade till ett livslångt utanförskap. Det ska ned till noll. Det klarar vi inte på fyra år, men det ska vända.

Ett sätt att få det att vända är, utöver tidiga insatser, att prata om skolan på ett annat sätt än vad man gör i dag.

– Det finns ett problem bland politiker och föräldrar att man pratar om skolan utifrån hur det var när man själv gick i det, och att det är ens enda referenser. De som finns i skolan har en profession och vi måste ge dem förutsättningar att utöva den. Det vi misslyckas med i skoldebatten ibland.

– Sedan jag fått det här jobbet har jag fått frågor om vilka läxor man som lärare ska ge, vilka verktyg ska man använda på lektionen och hur man ska ordna en skolavslutning. Vårdministern har aldrig haft en fråga om vilken remiss man ska ge och vilka instrument ska en kirurg använda. Man räknar med att professionen. I skolan är det som att vi alla har rätt att gå in och säga hur man ska göra.

klar

Artikellänk är kopierad

Karolina Skoglund
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro