ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Efter tårarna – nu har Helena hittat tillbaka

Jonas Nyrén · 6 Maj 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011
Helena Lundbäck, den finurliga. Hoppryttaren har klätt på sig en paradmin, där hon kikar fram över Madicks manke. Trots rader av motgångar vägrar Helena låta sig nedslås.

Helena Lundbäck, den finurliga. Hoppryttaren har klätt på sig en paradmin, där hon kikar fram över Madicks manke. Trots rader av motgångar vägrar Helena låta sig nedslås. Foto: Theresia Bråkenhielm


klar

Artikellänk är kopierad

Bakslagen har varit många. Fyra av hennes hästar befann sig i den halvt kapsejsade färjan Stena Nautica, en tilltänkt miljonfinansiär drog sig ur, hon tvingades avliva sin älsklingshäst. Oturen har grinat Helena Lundbäck i ansiktet. Men hon har inte låtit sig knäckas utan istället torkat tårarna, knutit näven och jobbat ännu hårdare mot sina mål. Helena Lundbäck hade kunnat sätta sig på en stubbe och tjura. Så många är bakslagen. Hon tvingades lida i dagar när fyra av hennes hästar satt inspärrade på halvt kapsejsade färjan Stena Nautica. Strax innan dess låg den tilltänkta miljonfinansiären i skilsmässa och backade ur. En av sina älskade hästar, Monte Rose, tvingades hon avliva sedan den fått kroniska magbesvär. Med tårarna rullande längs kinden sa hon och publiken farväl till Mynta på Linköpings Horse show 2005. Ovanpå det ligger föräldrarnas företag i tvist med facket sedan de vägrat teckna kollektivavtal. Helena Lundbäck sitter inte på någon stubbe. Istället berättar hon skrattande från Toscana om en häst som lurades att våga hoppa vattengrav om bara någon höll en morot på andra sidan. Hon berättar om underbart vårvarma middagskvällar i Avezzo ihop med kompisen Johanna som följt med på den tre veckor långa Italientrippen.Den där hästen vid vattengraven är en del av förklaringen. Efter Mynta kom Madick. 10-åringen och Helena stormade fram till en tredjeplats i Bordeaux i februari, med hela världseliten på plats. – Framgången kom snabbare än vad jag hade trott. Att hon var så här bra hade jag inte vågat hoppas på. En lockande Grand Prix-säsong ligger framför dem. Och varför inte en plats på VM i Aachen i augusti? Någonstans lever drömmen om att överträffa Helenas och Myntas succé, fjärdeplatsen i Jerez 2002. – Jag törs inte ens tänka på det, inte offentligt i alla fall. Bara att försöka ta sig till VM är ganska tufft satsat. Det är lätt att bli överkaxig. Sedan får man bara äta upp det, och det verkar så jobbigt. De har åkt till Italien enbart för att lära Madick hoppa vattengrav. De har precis börjat rida stora tävlingar utomhus tillsammans. Och att peta någon i svenska hopplandslaget är ingen lätt match, även om de blev utan medalj på EM. Samtidigt är det två kvinnor i välsynkat samarbete. Helena har än en gång satsat på ett sto. – Du kan inte vara för dominant på ett sto. Vill hon gå med näsan i vädretså får du acceptera det. Men ston har en enorm fighting spirit, de har ett så stort hjärta och de lägger det hjärtat på att klara hindren. Män är alltid lite som Kronblom, säger hon och skrattar hon.Hela hennes syn på hur problem ska tacklas är den andra delen av förklaringen till att bakslagen inte biter. – Jag knyter näven i brallan och jobbar ännu hårdare. Det går inte att vika ner sig bara för att det går lite emot. För ett litet fåtal är hoppcirkusen en allt mer lönsam affär. I de mest penningstinna tävlingarna når förstapriset miljonklassen. – Det börjar komma tävlingar med riktigt sjuka pengar. Vinner du någon av dem har du alla omkostnader betalda i två år framöver. Dit har inte Helena nått, och hon hade gärna vunnit pengar i stället för någon av de fyra bilar hon hoppat hem. Utan sponsorpengar och familjeföretagets hästförsäljningar hade det inte gått. – Är du en bra säljare så är det att sälja hästar som ger mest pengar. Men det är svårt att vara en framgångsrik ryttare och samtidigt sälja hästar. Då måste du sälja även de hästar som är bra, och då blir det svårt att hålla standarden själv. Helena har levt det kringflackande livet i världseliten under många år. Hon berättar om hur det sliter att ständigt byta land. Det partyliv som följer där tävlingarna drar fram lämnar hon åt hästskötarna. 30-årsfesten i mars blev inte mer än en rödvinsskål ihop med reskamraten Johanna.Samtidigt är det här en livsstil hon älskar. – Jag blir fruktansvärt rastlös om jag är hemma länge, har blivit van vid det här zigenarlivet. Jag lever ett förbaskat bra liv. Det livet lever hon som singel. Förhållandet med Fredrik Åström, fotbollsspelare i Sylvia, tog slut. Enligt Helena inte för att de var två elitidrottare med varsin krävande karriär. – Det gör istället att man kan förstå varandra, den där brinnande lusten man har. Det kan vara svårt för någon annan att göra. Men som fotbollsspelare måste man vara flyttbar, jag är inte det. Pojkvännen dyker upp när ödet vill. Till dess hoppar Helena vidare, i många år till. – I alla fall tills jag är 35. Sedan tar vi det därifrån. Ska jag ha barn tror jag inte att jag fortsätter med det här. Jag ska bara hitta någon att skaffa barn med först och före 35 har jag inga sådana planer.

klar

Artikellänk är kopierad

Jonas Nyrén
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro