ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

En västkustklyscha

Peter Lindholm · 29 Jan 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
Hästpojken kommer undan med tre Metroglober tack vare sin Ebba Grön- och Noice-ripoff. 

Hästpojken kommer undan med tre Metroglober tack vare sin Ebba Grön- och Noice-ripoff. 


klar

Artikellänk är kopierad

Artist: HästpojkenSkiva: Caligula(Roxy/Nordisk Film)Betyg: •••

Jag skulle kunna gilla det här mer, om jag inte vore så … trött på det. Om ”Caligula” varit en film hade det alldeles säkert funnits en scen där två tolvåriga pojkar smygtittar på en naken granne och cyklar i väg för att tjuvröka bakom knuten.

Och självklart kan vi inte ha en skiva från Göteborg utan rassliga gitarrer och deppspruckna mansröster, drogromantik och lokalpatriotism, för hur skulle det se ut? Vad jag vill säga är alltså att vi här har en avsevärd skopa västkustklichéer. Men: Även om det vore lögn att kalla det nyskapande är det inte nödvändigtvis dåligt. Det finns förmildrande omständigheter, som Ebba

Grön-ripoffen ”Börja leva” och singeln ”Shane MacGowan”, vilken tack vare min svaghet för gammal Noice känns ganska härlig.

En artist att krama sönder

Artist:  Lykke LiSkiva: Youth novels (LL Recordings/EMI)Betyg: ••••

Dag Vag (Zilverzurfarn) och Tant Strul (Kärsti Stiege) fick ett barn ihop och hon kan bli lika tongivande som föräldrarna var på sin tid. Albumdebuten är i alla fall förföriskt infallsrik.

På ”Youth novels” skapar Lykke Li ett eget universum, nära Björk och Coco Rosie, där poplåtarna är lika stämningsfullt omväxlande som årstiderna var förr i tiden. Hon kan mycket väl bli årets mest sönderkramade artist.

Bra start på ojämn platta

Artist: Mars Volta Skiva: The Bedlam in Goliath  (Universal) Betyg: •••

De två inledande spåren är fantastiska. Det är otroligt hetsigt, emellanåt kaosartat, men samtidigt skört och vackert. Progressiv hårdrock med punkens nerv och soulens innerlighet.

Men som alltid med Mars Voltas släpp (debuten är undantaget) så är det en ojämn historia. Ett par låtar närmar sig platt funkmetal och vissa – alldeles för utdragna – partier borde aldrig ha fått lämna replokalen. Men inledningen förlåter det mesta.

Festen som kom av sig

Artist: Vampire WeekendSkiva: Vampire weekend (XL/Playground)Betyg: ••

Nej, den här plattan är inte den sensation som världen vill få oss att tro. För den som missat hajpen så handlar det om fyra välutbildade Brooklynbor som mixar gullig pop och flåshurtig New Wave med afrikanska influenser.

Emellanåt kan man ana en euforisk karneval bakom de välstrukna skjortorna, men det blir sällan mer än ett oinfriat löfte. Kejsaren är inte helt naken, men nästan.

Syntetisk Kaka gör pop

Artist: Kaka Skiva: Kaka (Despotz/Playground) Betyg: ••

En kaka till kaffet? Nej, snarare till kolsyrad läsk full med syntetiska färgämnen. Richard ”Kaka” Karlsson, med ett förflutet i The Mo och förlagan till Melody Club, har utvecklat det som brukar kallas för tuggummipop.

Det är kul, upptågsrikt och utflippat, men lite för mycket av äventyr i leksakslandet för att man ska stå ut ett helt album. I små doser är dock Kaka och hans skruvade pop rena ”space cookien”.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro