ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Felicias kamp för ett riktigt hem

Anders Göransson · 11 Maj 2012
Uppdaterad 11 Maj 2012
Felicias kamp för ett riktigt hem ”Min terapeut och jag skrev en lista över alla personer som övergett mig. Det var 105 personer. Som jag litat på, men  som svikit mig på något sätt”, säger Felicia Skullman.

Felicias kamp för ett riktigt hem ”Min terapeut och jag skrev en lista över alla personer som övergett mig. Det var 105 personer. Som jag litat på, men  som svikit mig på något sätt”, säger Felicia Skullman. Foto: Klara Leo


Hela uppväxten var strulig – och när Felicia Skullman var 13 år blev hon av med sitt hem. Sedan dess har det varit en kamp.

klar

Artikellänk är kopierad

Felicias kamp för ett riktigt hem 
  Felicia Skullman, 22, har tvingats runt mellan olika hem hela hennes liv. Men nu bor hon i sin egen lägenhet och jobbar som receptionist.
Felicias kamp för ett riktigt hem Felicia Skullman, 22, har tvingats runt mellan olika hem hela hennes liv. Men nu bor hon i sin egen lägenhet och jobbar som receptionist.Foto: Klara Leo

”När kvinnan från soss stod i dörren förstod jag att det var dags igen. Jag sa ’jag hatar när du är här, för varje gång du kommer så flyttar du på mig’. Då log hon lite sorgset. ’Jo Felicia, vi ska flytta på dig’. Och så fick jag säga adjö till alla igen.”

Så berättar Felicia Skullman om ett av sina otaliga möten med socialtjänsten – den som skulle ordna ett tryggt hem, men som istället under sex år skyfflade runt henne på utredningshem, jourhem, och behandlingshem. Felicia föddes för snart 22 år sedan på Huddinge Sjukhus. Hon led av svår abstinens som nyfödd, för hennes mamma gick på metadon under graviditeten i ett försök att sluta med sitt heroinmissbruk.

– Mamma hade blivit lovad att det inte skulle påverka mig – men det gjorde det. Jag fick ligga med slangar i en kuvös, säger Felicia.

Även hennes pappa var missbrukare, men höll sig mest till cannabis. De skiljde sig när Felicia var två, och därefter bodde hon hos pappan, som hon beskriver som omtänksam, kärleksfull och tålmodig – men slarvig med tider.

– Vi flyttade runt mycket, men han var alltid jättenoga med mig. Vi tittade på Bolibompa, han flätade mitt långa hår och hjälpte med läxorna.

Men när hon var sju år vändes livet upp och ned. Då, när Felicia gick i första klass, åkte pappan i fängelse för narkotikabrott. Felicia fick bo med sin farbror i Västerhaninge. Hon besökte pappa på fängelset.

– Jag åkte dit varje lördag och drack vaniljte. Jag minns den stora grinden. Jag fick gå in en cell och så satt pappa där. Så såg mitt liv ut då, jag visste inget annat.

På julafton det året, 1998, rymde Felicias pappa.

– Han kom hem till oss och gav mig en julklapp, ett gosedjurslejon. Och så satt jag där i hans knä. Det betydde jättemycket för mig, men min farbror blev arg för man ska ju inte rymma. Och så fick han ju strafftiden förlängd.

Pappan kom ut efter åtta månader, och hade då träffat en ny kvinna. För Felicia blev hemförhållandena allt sämre, och sommaren när hon skulle fylla 13 fick hon bo hos en socialarbetare istället för att följa med resten av familjen till Frankrike.

Efter det hamnade hon tillfälligt hos en jourfamilj – och livet utan ett eget hem hade börjat.

Under flera månader därefter flyttades hon mellan olika institutioner innan socialtjänsten utrett klart. Det konstaterades att Felicia inte var våldsam, var duktig i skolan och inte drack. Resultatet: hon placerades en fosterfamilj i Dalarna.

Där började hon i skolan, fick pojkvän och nya kamrater. Hon började trivas – tills socialtjänsten åter dök upp och det plötsligt var dags att flytta igen – av skäl som Felicia själv aldrig riktigt förstod.

Efter nya utredningar och nya institutioner placerades hon på ett behandlingshem i södra Stockholm. Det skulle vara tillfälligt – men hon blev kvar i fyra år. Felicia vantrivdes. Hon säger att hon kände sig som en liten skugga i korridorerna där.

– Socialtjänsten kom fram till att jag var otrygg och behövde en stabil uppväxt. Deras lösning blev ”vi sätter in henne på ett hem, där alla flyttar in och flyttar ut hela tiden.” Hur tänkte de?

Hon har räknat ut att hon har flyttat 25 gånger under sina 21 år. Det sätter spår.

– Min terapeut och jag skrev en lista över alla personer som övergett mig. Det var 105 personer. Som jag litat på, men som svikit mig på något sätt.

Men Felicia tog sig igenom svårigheterna och kom ut på andra sidan. När hon var 18 år lades behandlingshemmet ned, och hon fick sitt första egna boende med hjälp av socialtjänsten.

Under samma period fick hon kontakt med Stadsmissionen, där hon hade en stödperson och även gick på arbets- och sysselsättningsprojektet Dolly. Gymnasiet gick hon ut med toppbetyg, och sedan dess har hon haft flera olika jobb, bland annat som receptionist.

I dag bor Felicia i sin egen lägenhet i Brandbergen. Hon tillverkar och säljer sina egna smycken och har också skrivit och gett ut två böcker, bland annat en om hur det är att vara barn till missbrukare. I dagarna börjar hon ett nytt jobb som receptionist.

Hon har också fått tillbaka den starka relationen till sin pappa.

– Vi har jättebra kontakt i dag. Vi pratar med varandra varje dag om allt, allt.

klar

Artikellänk är kopierad

Anders Göransson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro