ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Följ med på safari i vackra Namibia

 Jörgen Ulvsgärd/tidningen res · 14 Dec 2014
Uppdaterad 14 Dec 2014
Skymningen sänker sig fort över savannen. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort.

Skymningen sänker sig fort över savannen. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort. Foto:   Jörgen Ulvsgärd


klar

Artikellänk är kopierad

Ritten tar oss genom ökensand, savann, uttorkade flodbäddar och märkliga bergformationer.
Ritten tar oss genom ökensand, savann, uttorkade flodbäddar och märkliga bergformationer.Foto: Jörgen Ulvsgärd
Under safarin kan man bland annat se geparder.
Under safarin kan man bland annat se geparder.Foto: Jörgen Ulvsgärd
Djuren är fortfarande i majoritet i Namibia.
Djuren är fortfarande i majoritet i Namibia.Foto: Jörgen Ulvsgärd
Guiden Willy Kairua är i stort sett uppvuxen på en hästrygg.
Guiden Willy Kairua är i stort sett uppvuxen på en hästrygg.Foto: Jörgen Ulvsgärd
Byggnad på den Namibiska savannen.
Byggnad på den Namibiska savannen.Foto: Jörgen Ulvsgärd

Namibia kan tyckas öde och tomt, men är tvärtom fullt av liv. Här är djuren fortfarande i majoritet och landskapet vidunderligt. Hisnande sanddyner och uråldriga berg. En natur som är som gjord för safaris både till häst, till fots eller i en öppen jeep. 

Vi kommer i full galopp nedför sluttningen och ut på s­avannens vidsträckta grässlätt. Vid sidan om oss rusar en hjord zebror och lite längre bort flyr en koloni av oryx. Framåtlutad över hästens hals fylls jag av en hisnande känsla av att vara ett med naturen, med det öppna, vidsträckta landskapet. Bättre än så här blir aldrig en safari, tänker jag medan sand och tovor yr omkring mig. Vägvisaren i denna stiglösa värld är en afrikansk cowboy från ett av Namibias stamfolk, herero, och uppvuxen på en hästrygg.

Vi befinner oss i sydvästra Namibia, på gränsen till Namib-Naukluft nationalpark. Efter en hel dags ritt med utgångspunkt från The Desert Homestead Lodge, har vi ridit genom ökensand, savann, uttorkade flodbäddar och märkliga bergformationer innan vi når kvällens lägerplats i en skreva, omsluten av Tsarisbergen. 

Det guldgula gräset brinner i det sneda ljuset, skuggorna blir längre och längre medan vi slår upp vårt läger för natten, tänder elden och lagar vår mat. När den afrikanska skymningen börjar sänka sig över savannen går det fort. Tiden mellan dag och natt är försvinnande kort. Hästarna står upp­bundna i det bleka månljuset för en välbehövlig vila innan nästa dags ritt tar vid. Då och då bryts tystnaden av några unga zebror som lekfullt tumlar runt och galopperar iväg över den hårda, torra jorden i ett smattrande dån. 

– Jag älskar att få visa upp mitt land och gör det helst från hästryggen, säger Willy Kairua. Här är de vilda djuren fortfarande i majoritet och naturen som den har sett ut i miljoner år. 

Några dagar senare bär det iväg till Etosha nationalpark. Nu är vi långt från allt och alla. Det är detta som räknas som lyx i dag, lyxen av det orörda, här skulle man lätt kunna gömma sig om man hade anledning att fly något. 

Vi står tysta i gläntan mellan akaciaträdens utsträckta lövverk, omgivna av springbock, antiloper, zebror och giraffer. Lite längre bort trycker en klunga elefanter under ett träd. Med jämna mellanrum damm­suger de med snabeln den röda jorden och blåser den över sig för att svalka blodet i sina väldiga kroppar. En bit längre bort i den gröna gläntan där vi befinner oss står en Landrover parkerad. Guiden ber oss att vara tysta och vrider ner ljudet på den knastrande komradion. Radio­kontakten håller han med en av världens mest kända forskare på de afrikanska ökenlejonen, namibiern Philip Stander. 

Under trettio år har han följt de vilda djuren i den namibiska öknen mellan Kunene och Etosha. Just nu har han sett lejonspår i den fuktiga sanden. 

Vi sitter tysta och väntar. Den viskande kontakten över komradion förstärker spänningen. 

Philip, eller Flip, som han kallas av sanfolket, väntar på att lejoninnan ska röra sig från flocken så att han med en bedövningspil får tillfälle att fästa ett halsband med en sändare runt hennes hals. Efter fyra timmar i mörkret ger vi upp, men det gör däremot inte han. 

Jag ställer frågan över radion vad som driver honom i sitt arbete och varifrån han har fått sitt tålamod.

– Ska man hålla på med det här måste man vara utrustad med en stor portion tålamod och mycket tur. Lite galen måste man nog också vara om man ska stå ut med att ensam leva sitt liv i en Landrover ute i den stekheta, namibiska öknen året runt, säger Flip. 

– Afrikas vilda djur är min passion, jag brinner för att rädda dem för framtiden och den största kärleken ­hyser jag för de namibiska lejonen. Att följa deras rörelser för att försöka förstå hur dessa djur kan överleva i ett så extremt klimat är värt alla mina upp­offringar. 

– Tiden är knapp. Snart finns inga ökenlejon kvar, säger han innan rösten för­svinner i radioskugga. 

klar

Artikellänk är kopierad

 Jörgen Ulvsgärd/tidningen res
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro