ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Forskare: Rasismen har normaliserats i Sverige

Peter Lindholm · 24 Apr 2014
Uppdaterad 24 Apr 2014

klar

Artikellänk är kopierad

Victoria Kawesa.
Victoria Kawesa.Foto: Pressbild

"Apartheid är en unik form av ondska. Det är den enda form av tyranni som brännmärker en människa ända från födseln på grund av hennes hudfärg. Barnets öde avgörs i samma ögonblick som befruktningen äger rum."

Så beskrev statsminister Olof Palme (S) den sydafrikanska apartheidregimen i ett tal 1977. Han fortsatte att upprepa sin avsky ända fram till sin död. I sitt sista tal innan han mördades 1986 uppmanade Palme världen att isolera Sydafrika för att detta ”vedervärdiga system” skulle upphöra. 

Palme var naturligtvis inte ensam om att uppröras över rasism och segregation. I stort sett hela svenska folket förfärades över att folk kunde behandlas annorlunda på grund av sin hudfärg. I det toleranta och fördomsfria Sverige var kung Gustaf VI Adolf var en aktiv supporter av de svartas kamp i USA. Han bjöd även in amerikanska medborgarrättsaktivisten Martin Luther King Jr till slottet.

– Så var Sverige förr. Sverige tittade inte på när orättvisor pågick. Vi skulle vara med, överallt.  I dag kommer vi inte håg det, säger forskaren Victoria Kawesa, en av författarna bakom regeringsrapporten "Afrofobi".

Varför kalla det för afrofobi, räcker det inte med begreppet rasism?

– Det är en term som FN använder. Vi använder afrofobi för att synliggöra svarta människors särskilda utsatthet för rasism, diskriminering och hatbrott. Den har ett visst mönster och det specifika är att de drabbas på grund av sin hudfärg.

Rapporten tydliggör att särbehandling, trakasserier och kränkningar är vardag för många afrosvenskar. Rasimen har flyttat in på vår bakgård.

Instagramkontot @SvartKvinnabelyser samtidigt vilka fördomar som svarta kvinnor i landet ständigt möter. Osmond Karims dokumentär "Raskortet" i SVT gav en tydlig bild av vardagsrasismen i Sverige..

– Det är inget man pratar om, man tror att rasism är något som extremister sysslar med. Men det är en del av vår vardag, på skolor, arbetsplatser, inom hälso- och sjukvård, det offentliga rummet, överallt. Vår forskning visar att alla afrosvenskar kan drabbas, säger  Victoria Kawesa.

Det kan ske mer eller mindre aningslöst, som när 24 500 svenskar tycker att det är okej att använda rasistiska och nedsättande uttryck och därför blir medlemmar i Facebookgruppen "Svenska negerbollar".

Betydligt värre är att hatbrotten mot afrosvenskar ökat kraftigt de senaste åren, en ökning på 24 procent mellan 2008 och 2012, enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport "Hatbrott 2012".

Mest uppseendeväckande är kanske att afrofobiskt motiverade hatbrott, till skillnad från många andra, oftast sker på offentliga platser, av en för offret okänd gärningsman. 

"Uppdrag granskning"berättade på onsdagskvällen om ett fall, där nazister oprovocerat knivhögg en förbipasserande svart man i Stockholms tunnelbana, men det är sällan som gärningsmännen är  organiserade rasister.

Varför ökar hatbrotten mot svarta?

– Brå analyserar inte varför.  Det är ingen som tittat på det. Men man kan naturligtvis se samhällsklimatet i Sverige, med nationalism och främlingsfientlighet. Rasismen har på något sätt normaliserats under de fyra åren vi haft Sverigedemokraterna i riksdagen.

Sedan valet 2010 har vi också fått nazister från Svenskarnas parti i kommunfullmäktige i sex av våra kommuner (fem av dessa röstats ursprungligen in som Sverigedemokrater). De har åsikten att endast etniska svenskar ska kunna vara svenska medborgare och tillåtas ha maktpositioner i samhället.

De som är värst utsatta är kvinnor från Somalia. För att de är svarta, muslimer och för att de är kvinnor. Mest drabbade är barn och ungdomar.

Enligt en undersökning av Lärarnas riksförbunds tidning Skolvärlden har 60 procent av lärarna har haft elever som fört fram främlingsfientliga åsikter på lektionstid. Bland högstadielärare är andelen drygt 65 procent. Samtidigt anser nästan fyra av tio gymnasielärare att skolan misslyckas hantera och bemöta dessa åsikter på ett bra sätt.

– I rapporten tar vi upp ett fall där en afosvensk flicka på fem år, med vit mamma och svart pappa, inte ville att hennes pappa skulle lämna henne på förskolan. Varje gång han gjorde det blev hon upptryckt av andra barn som tvingade henne att säga att hennes pappa är en neger. Förskolan var helt oförberedd och visste inte hur de skulle ta itu med den afrofobiska mobbingen.

– Problemet ligger inte att de ser skillnad på hudfärg, utan hur man värderar den. Det finns ett rastänk i det svenska samhället som gör att man värderar vita och svarta människor olika. Svarta står längst ned i hierarkin. Det är kanske kontroversiellt att säga så, men så är det tyvärr. Och det är i skolan det börjar.

Mångkulturellt centrum, som sammanställt kunskapsöversikten ”Afrofobi”, anser därför att det krävs  utbildnings- och informationsinsatser för att förhindra fortsatta kränkningar och trakasserier.

Man vill också belysa vår del av de rasbiologiska föreställningarna. Att Sverige haft en  aktiv roll i den transatlantiska slavhandeln och även grundade  världens första rasbiologiska institut, och därmed varit delaktig i att skapa bilden av svarta människor som underlägsna.

”Det har alltid varit så här”

”Det har alltid varit så här” 
  Fanna Ndow Norrby, 24, driver kontot SvartKvinna i sociala medier
”Det har alltid varit så här” Fanna Ndow Norrby, 24, driver kontot SvartKvinna i sociala medierFoto: Gustav Hugosson

Fanna Ndow Norrby, 24 år, är född och uppvuxen i medelklassfamilj i ”Den vita staden”, som Hammarbyhöjden i Stockholm brukar kallas för. Men bortom närförorten betraktas hon som svart och bemöts med rasistiska tillmälen.

”Vi vill inte ha er här, åk hem till Afrika, ni har ingen rätt att vara här! Ni har inget här att göra!”, är sådant som afrosvenskar som Fanna kan få höra äldre tanter ropa på stan.

På krogen kan okända män komma fram och vräka ur sig sådant som: ”Du är faktiskt jävligt snygg för att vara neger”.

Exemplen är hämtat från Fanna Ndow Norrbys uppmärksammade Instagram-, Twitter- och Facebooksida ”SvartKvinna”, som belyser den rasism, sexualisering och exotifiering som afrosvenskar lever med. På några veckor har serien fått 28 000 följare.

Har det rasistiska tilltalet ökat under senare år?

– Du menar om det blivit mer normaliserat? Tilltalet var lite annorlunda när jag var barn, men det har alltid varit så här eftersom jag alltid sett lite annorlunda än min omgivning. Jag har inget första minne från det eftersom det alltid varit så.

Syftet med serien är inte att peka ut rasister, utan att belysa kontinuiteten. Att ständigt bli bemött med rasistiska uppfattningar på grund av utseende och hudfärg.

– När folk ser mig ser de oftast en svart kvinna – och då jag möter jag sådana här grejer. 

Fanna Ndow Norrbys förhoppning är nu att gå vidare med SvartKvinna och göra en dokumentär film eller en bok som kan skapa medvetenhet och förändring.

Det är många som förvånas över att folk öppet uttrycker sig så här. Vad kan det bero på?

– Jag har funderat väldigt mycket på det. Jag vet faktiskt inte, alla från välutbildade personer till barn kan häva ur sig sådant här. Jag tror det grundar sig i ett historiskt förtryck som gör att man vågar – och fortsätter. Man använder samma ord och uttryck som under slaveriets tid. Det lever ju kvar.

Är det några särskilda ställen där du känner dig mer utsatt?

– Ja, många gånger på finare uteställen, caféer och krogar på Östermalm i Stockholm. Värst kan affärsmän och killar i min egen ålder med backslick vara.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro