ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Gitarren i centrum igen

Peter Lindholm · 19 Jun 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Artist: The White StripesSkiva: Icky thump (XL/Playground)•••(••)

Det känns som att det var i går White Stripes tog världen med storm. Därför är det nästan osannolikt att Jack och Meg redan är framme vid sitt sjätte album. Visserligen innebar den självbetitlade debuten 1999 inte något omedelbart världsherravälde – men ändå.Det är sällan skiva nummer sex bjuder på det mest spännande en artist får ur sig, och ”Icky thump” är inget undantag. Men duon tar ett steg åt rätt håll och hoppar över pianot och marimban som höll förra plattan ”Get behind me Satan” i sitt grepp. Nu är White Stripes i stället tillbaka med gitarr (många solon), trummor och den Led Zeppelin-pastisch till hårdrocksblues jag älskar dem för. Dessutom adderas lite mexikanska trumpeter, analoga syntar och, vad som är värre, vedervärdiga säckpipor.

Daft Punks dampiga sladdsyskon

Artist: Justice Album: Cross (Ed Banger Records/Warner)••••(•)

Egentligen är det onödigt att ytterligare hylla den nästan löjligt hajpade Parisetiketten Ed Banger, men det är svårt att låta bli när de fortsatter släppa underbart störig elektro.Duon Justices debutalbum ”Cross” bjuder på upphackade diskorytmer, vansinnesskenande syntar och trasiga basljud. I sina bästa stunder låter det som ett dampigt sladdsyskon till Daft Punks ”Homework”.

En mjukare dödsmusik

Artist: Entombed Album: Serpent saints (Candlelight/Sound Pollution) •••(••)

Efter förseningar och två medlemsavhopp är ”Serpent saints” till slut här, och Entombed kan utan tvivel fortfarande hantverket på fem flyende fingrar. De låter mogna och ... mjukare, om nu det är ett rimligt ord i dödssammanhang. Sticker ut mest gör publikfriande ”The dead, the dying, and the dying to be dead” med allsångsrefräng, och skräckfilmiska ”Love song for Lucifer”. Mest förtjusande är tryckande söliga ”In the blood”.

Själfullt men överfullt

Artist: Sinéad O’Connor Album: Theology (Ministry of Sound/Playground)••(•••)

Sjutton år efter den tårdrypande ”Nothing compares 2 U” har Sinéad O’Connor blivit en 40-årig fyrabarnsmamma som funnit frid och hellre tolkar ”Jesus Christ superstar” än Prince. ”Theology” är en hyllning till Gamla testamentet, men eftersom måttfullhet aldrig varit hennes grej har det blivit ett dubbelalbum med dubbla versioner, avskalade och fullt orkestrerade. Själfullt men överfullt.

Vacker och spröd pop

Artist: Taken By Trees Album: Open field (Rough Trade/Border)••••(•)

Den avhoppade Concretets-sångerskan Victoria Bergmans solo-debut för tankarna till Polanskis klaustrofobiska filmklassiker ”Repulsion”.  Hon låter lika blyg, oskuldsfull, inåtvänd, skör och utsatt som Catherine Deneuves rollfigur. Det är vacker och spröd popmusik som hela tiden verkar ha ett hotfullt åskmolm hängande över sig. Inte det minsta påträngande, men oavbrutet fascinerande. Men något stort genombrott lär det nog inte bli eftersom hon själv inte verkar eftersträva det.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro