ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Gitte skriver om sambon Micke Dubois självmord

Anders Göransson · 9 Jun 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Micke Dubios sambo Gitte Nilsson.
Micke Dubios sambo Gitte Nilsson.Foto: Stig Malmqvist

Micke Dubois dog i ett källarförråd i Huddinge tidigt på morgonen den 30 november 2005. Han hade tabletter och alkohol i kroppen, och halsen i en snara. Gitte Nilsson, Mickes sambo i nästan tio år, har skrivit en bok om honom tillsammans med Aftonbladetjournalisten Niklas Bodell.

•• Du berättar om ert sista bråk, om Mickes sista försök att nå dig på mobil natten han dog, om hur ni hittade honom, om vad som står i avskedsbrevet ... väldigt uppslitande saker. Tvekade du inte att lämna ut allt detta? – Jo ... men i och med att Micke tog sitt liv blev jag också utlämnad. Jag hade kunna lägga locket på, men jag tror inte på det. Jag vill dela med mig av erfarenheten, trots att det är väldigt smärtsamt och jobbigt emellanåt.

•• De flesta av oss minns Micke Dubois som den där frustande, hämningslösa humoristen och festaren. När märkte du att det fanns en mörkare sida? – Det gjorde jag snabbt. Han var ganska inåtvänd privat. Men han släppte in mig i sitt innersta rum och det tror jag inte att han hade gjort tidigare. Och då var det väl väldigt svårt att släppa ut mig därifrån.

•• Hur var Micke som partner och pappa? – Som pappa var han enorm. Han var så närvarande i allt han gjorde med sina barn. Som partner bekräftade han sin kvinna väldigt mycket, var både tuff och mjuk. Och sedan var han väldigt impulsiv och rätt besvärlig emellanåt.

•• Vet du varför Micke mådde som han gjorde? – Lite grann tror jag att det är hans kvinnor som hållit honom flytande genom hans liv. Men på något sätt fanns det ingenting som kunde rädda Micke. Han närmade sig 50 år och hade aldrig direkt pratat eller ventilerat känslor.

•• Pappas självmord, mobbningen i skolan, bruket av anabola steroider i ungdomen – vilken betydelse kan det ha haft? – Jag tror ju att de här steroiderna han tryckte i sig i sin ungdom har satt sina spår. Det tyckte jag att man märkte på hans humör emellanåt. Och när det gäller pappan ... han har alltid sagt att han skulle gå samma väg.

•• I november skrevs Micke in på en psykiatrisk klinik på grund av depression, men han skrevs ut ett par dagar senare. Två veckor senare var han död. Vilken skuld har vården? – När han inte längre kunde ta ansvar för sig själv, då skulle de ha gått in. Det är fyra barn som har blivit faderlösa och får leva resten av sitt liv med det här traumat.  Men jag har absolut inte skrivit boken för att jag är förbannad på psykvården, det har inte varit drivkraften.

•• Händer det att du är arg på honom? – Jag såg hur han led, och jag känner att jag förstår honom. Men hans barn är inte vuxna, de såg inte hur han mådde på samma sätt. Vi känner saknad, men de kan känna sig arga på pappa också för att han har lämnat dem, att han övergett dem.

klar

Artikellänk är kopierad

Anders Göransson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro