ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Hamburgare i en riktigt hård miljö

Carl Reinholdtzon Belfrage · 31 Maj 2013
Uppdaterad 7 Dec 2016
Hamburgare i en riktigt hård miljö Carl Reinholdtzon Belfrage är oroad att han inte släpps in på Rockbaren. Men för en 20-lapp öppnas dörrarna.

Hamburgare i en riktigt hård miljö Carl Reinholdtzon Belfrage är oroad att han inte släpps in på Rockbaren. Men för en 20-lapp öppnas dörrarna.


Till Rockbaren går man inte för att njuta av maten (som handlar om hamburgare) utan för musiken. Och håret.

klar

Artikellänk är kopierad

Rockbaren
  ROCKBAREN Kristinelundsgatan 14. Rockbaren – rock, bus och hamburgare.
Rockbaren ROCKBAREN Kristinelundsgatan 14. Rockbaren – rock, bus och hamburgare.

När jag gick på Samskolan på 90-talet bar Henrik Berggren sjömanskostym i korridorerna medan alla vi andra bar Replay-jeans, Replay-skjortor och Replay-, förlåt, Chevignon-jackor. Det var som en outtalad skoluniform som bara Henrik bröt.

Men så kom grungen. Och med den började ett skolmode ta form där hela skolan plötsligt såg ut som en driftstore från Seattle. Nu var det kängor, shorts och flanellskjortor som gällde. Och långt hår. Jag hade långt hår och något slags skäggväxt som gjorde sitt yttersta för att efterlikna Chris Cornell (Chris Cornell var sångare i grungebandet Soundgarden, för er som är födda 1980 eller senare). Håret var begåvat med fall och fladdrade till låtar som ”Spoonman” och Pearls Jams ”Alive”.

Det här Wkd-numret handlar om hår. Och för att hitta något av mina hårdrocksrötter/hårsvall begav jag mig naturligtvis till Rockbaren. Jag har aldrig varit på Rockbaren förut, så det kändes oerhört spännan de. Nästan exotiskt. Och ta nu en titt på min byline-bild till höger här. En före detta privatskoleelev med detta artiga utseende, skulle en sådan gestalt över huvud taget bli insläppt på något som döpt sig till Rockbaren?

Svaret visade sig vara ja. Om jag betalade 20 kronor. För det var det första som avkrävdes mig när jag öppnade dörren till den lilla källarlokalen intill Avenyn. 20 kronor är naturligtvis inte mycket att prata om, men ett ganska tråkigt sätt att börja ett besök på. Lägg det på notan i stället.

Men detta var inte det mest förvånande. När jag går ner för trappan hör jag tonerna av schlager. Det visar sig att Rockbaren har humor. Hårdrocksironi. Efter ett par minuter har den frikyrkliga sången bytts mot dödsmetall på högsta volym.

Mitt sällskap Daniel dyker upp, vi utväxlar teckenspråk, beställer två hamburgare (Rockbaren handlar om hamburgare) och söker oss längst in i lokalen där det går att prata med varandra. Jag äter en ost- och baconburgare med bbq-sås, ”färska grönsaker” och pommes frites. Jag vet inte hur Rockbaren definierar färska grönsaker, men ingredienserna är inget Alain Passard skulle salutera. Daniel äter en hot chili burgare. Och det här handlar om enkel göra-hemma-hamburgare.

Vi betraktar allt hår i lokalen. Hår i knut, hår i flätor, hår ner till knäna. Men vissa har inte hår alls. Men det är en fin gemenskap vi betraktar. Vi känner oss lite malplacé, ska erkännas.

Grunge som jag tyckte var hårt och revolutionerande tidigt nittiotal blir gosskörsmusik i jämförelse med vad klientelet här definierar som hårdrock. Texterna gör mig både rädd och lite exalterad. Men inte hamburgarna. Rockbaren är just musiken, håret och atmosfären. Inte maten.

klar

Artikellänk är kopierad

Carl Reinholdtzon Belfrage
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro