ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

I vuxen ålder har jag aldrig haft ett eget riktigt hem i Sverige”

Lisa Magnusson · 6 Jan 2015
Uppdaterad 6 Jan 2015

klar

Artikellänk är kopierad

”Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt (skratt).” 

Så säger kolumnisten Lina Thomsgård i en intervju med tidningen ETC. Hon sitter med reportern på ett kafé fullt av fittkonst och folk med Macdatorer, mitt i den medvetna stockholmsmedelklassens hipsterhjärta, Hornstull, och de pratar om hur dåligt det är att människor bor och lever så uppdelat; man ”blir socialt deprimerad i Hornstull”. Sedan yttrar Lina Thomsgård det där om att hon gladeligen skulle tvingas bo i någon sämre bemedlad förort istället. 

Precis som många andra stör jag mig. Inte för att hennes uttalande är ett uttryck för ”totalitarism”, som DN påstår på ledarplats , och inte heller för att hon är en hemsk person som bäst kan jämföras med den kambodjanska diktatorn och massmördaren Pol Pot , som en skribent på Expressen Kultur antyder. För mig är det uppenbart att hon bara skämtar. Men det är också därför jag stör mig.

Jag tycker att det finns något kokett över det där sorglösa, över att ha så mycket råd att man inte bara kan bo på ett fint ställe utan dessutom med ett ”(skratt)” beklaga sig över att man inte bor i någon fattig urslig förort istället. Själv skulle jag gärna bo i Hornstull . Eller någonstans överhuvudtaget, för den delen. I vuxen ålder har jag aldrig haft ett eget riktigt hem i Sverige, alltid bott i andra hand, alltid svart.

Och det finns de som har det betydligt värre.

Det finns de som inte ens har tak över huvudet, eftersom bostad av svenska myndigheter inte betraktas som något basalt utan som en belöning som förunnas de hemlösa som visar att de kan sköta sig. Det finns följaktligen de som bokstavligen tvingas bo på gatan, och som hålls kvar ute i kylan av påminnande lappar i portarna i de finare delarna av storstäderna: Håll dörren stängd, så vi slipper objudna gäster! De utelåsta känner sig nog också rätt ”socialt deprimerade”.

Givetvis är inget av detta några självömkande Hornstullsbors fel, de är bara en symbol för den nonchalans som genomsyrar samhällets attityd mot dem som inget eller lite har, från arbetslinjens idé om att folk skall arbeta och veta hut till den långa välgörenhetstraditionen av att alltid bara ge mat och saker, aldrig pengar – underförstått: gud vet vad de trasiga och små skulle ta sig till om de fick ens en skälvande skärva frihet, de vet ju uppenbarligen inte sitt eget bästa, för då hade de väl inte hamnat i sin prekära situation till att börja med.

Det pratas ofta om tacksamhet i relation till de utsatta, men jag begriper inte varför just de skulle hålla sig för goda för att klaga. Själv tycker jag snarare att det är de som har det bra som borde vara tacksamma, om inte annat av respekt för dem som inte önskar sig något hellre än det de har. 

Plus: Grattis, svenskar! Vi har världens bästa pass, enligt en sammanställning av jobbsajten Irish Around Oz. Vi kan fritt röra oss i sammanlagt 173 länder…

Minus: … vilket betyder att vi, till skillnad från de som flyr till Europa från krig och fattigdom, inte behöver riskera att drunkna på Medelhavet när vi reser någonstans.

klar

Artikellänk är kopierad

Lisa Magnusson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro