ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

In Flames på ny mark

Peter Lindholm · 1 Apr 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
In Flames har finslipat konceptet och levererar allsångsvänliga låtar som kommer att fylla arenor. 

In Flames har finslipat konceptet och levererar allsångsvänliga låtar som kommer att fylla arenor. 


klar

Artikellänk är kopierad

Artist: In FlamesSkiva: A sense of purpose (Nuclear Blast/UniversalBetyg: •••

Hårdrocks-publiken är känd för sin lojalitet, men den kan också vara väldigt konservativ. Utveckling är inte självklart någonting positivt – särskilt inte om den resulterar i kommersiella framgångar.  

Det är därför In Flames de senaste åren ständigt fått höra att de svikit sina death metal-rötter. ”A sense of purpose” kommer knappast att tysta de kritiska rösterna. ­Där­emot garanterar de allsångsvänliga refrängerna fortsatt välfyllda arenor.

Gruppen har finslipat konceptet från de senaste släppen, och det är knappast någon slump att kvintetten i dag är en av landets största musikexporter.

Samtidigt vågar man delvis testa ny mark, speciellt i åtta minuter långa ”The chosen pessimist”, där skör sång och Radiohead-dramatik ersätter dödsvrål och tuggande gitarrer.In Flames fortsätter röra på sig, om än i en annan riktning än puritanerna skulle önska.

Fortfarande som inga andra

Artist: Gnarls BarkleySkiva: The odd couple (Warner)Betyg: ••••

Det är fortfarande ganska utflippat, med grunden i 60-talssoul och experimentella beats, och Cee-Lo Green och ”Danger Mouse” tillsammans låter fortfarande som inga andra. Skillnaden från förra skivan är att det inte finns någon ”Crazy” eller annan given hit. Men slutar man bara lyssna efter det och ger den lite tid är den här plattan minst lika bra.

Något helt eget

Artist: Markus Krunegård Skiva: Markusevangeliet (V2/Universal) Betyg: ••••

Jag erkänner utan omsvep att jag tjejlyssnat på ”Mar­kusevangeliet” sedan den landade på hallmattan, trots att rader som ”Rocken spelar ingen roll längre, vad ska jag ta mig till baby” borde vara omöjliga i ett modernt Sverige. Jag hör frändskap med både Säkert och Doktor Kosmos, men också att det här är något alldeles eget. Och alldeles under­bart.

Motsatsen till Stureplan

Artist: Anders Persson & Carl Smith Skiva: Anders Persson och Carl Smith (Capitol/EMI) Betyg: •••

En lagerarbetare och en ­omsorgsassi­stent möttes på visskolan i Västervik och upptäckte att deras gemensamma husgud var Neil Young. Tillsammans gör de akustiskt rotad musik av vardagliga betraktelser, om vanliga människor och med en bräcklig närvaro, som di­rekt känns förtrolig och upp­riktig. Den obligatoriska parallellen till John Holm är självklar. Det här är så långt från Stureplan man kan komma.

Mobys disko var bättre förr

Artist: Moby Skiva: Last night (Mute/EMI) Betyg: ••

Moby är ­till­baka på dansgolvet och minns hur det var – förr. ”Last night” är ett slags personligt filtrerad historielektion med inslag av den allra tidigaste diskon och raphistoria, men själva utgångspunkten är anno 1990 och dåtidens rejv-, techno-, house- och klubbkultur. Kul och effektivt om man är ute efter en nostalgitripp, men kvar dröjer sig en eftersmak av vemod och saknad.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro