ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Ingen har satt sin fot på månen på 47 år – därför har vi inte åkt tillbaka

Anton Gustafsson · 18 Jul 2019
Uppdaterad 18 Jul 2019

Månen var välbesökt i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet, sen slutade resorna tvärt. Foto: TT


Ekonomi, storpolitik och ointresse, det är tre anledningar till att ingen har åkt tillbaka till månen sedan 1972. Men rymdexperten Sven Grahn tror att en ny månfärd inte är speciellt långt bort. ”Intresset har ökat enormt från flera håll de senaste åren, så inom tio år tror jag att någon åker dit igen”, säger han.

klar

Artikellänk är kopierad

pil
I korthet

Vad: I helgen är det 50 år sedan den första månlandningen.

Var: På månen.

När: Farkosten som gjorde den första resan till månen lyfte den 16 juli 1969. Det första steget på månen togs den 21 juli.

Vilka: Astronauterna Neil Armstrong och Edwin "Buzz" Aldrin var de två första människorna på månen.

Hur: Apollo 11 lyfte från John F Kennedy Space Center i Florida klockan 9.32 den 16 juli 1969. Efter fyra dagar kunde två av de tre astronauterna landa på månen med hjälp av månlandaren ”eagle”. Efter två och en halv timme på månen åkte de upp till moderskeppet igen och kunde påbörja hemfärden.

Varför: Tanken med månlandningen var att ta hem material till jorden i forskningssyfte. I förlängningen ville man även bygga en bas på månen. Det var även ett sätt för USA att visa Sovjetunionen att de låg längre fram i den så kallade ”rymdkapplöpningen”.

Mellan 1969 och 1972 var trafiken mellan Kennedy Space Center i Florida och månen ganska frekvent. På tre år gjorde man sex bemannade månfärder där astronauter och vetenskapsmän fick skutta runt på månen. Men när besättningen i Apollo 17 hade landat i Stilla havet några dagar före julafton 1972 betydde det slutet på den ihärdiga trafiken mellan månen och jorden.

Det var under Apollo 17 som den här klassiska bilden på jorden togs från rymden. Bilden kallas ofta för den "The blue marble".Foto: NASA/REX
LÄS MER
Experten förklarar – därför finns det så många konspirationsteorier om den första månlandningen

Sven Grahn är pensionerad ingenjör i rymdteknik och numera senior forskare vid Kungliga Tekniska högskolan. Han menar att det finns två huvudsakliga anledningar till att de bemannade månresorna upphörde så tvärt – en politisk och en ekonomisk.

– Richard Nixon var president i USA under tiden för månresorna, men det var inte han som satte igång Apolloprogrammet. Det var hans största politiska konkurrent, John F Kennedys stora politiska framgång. Så Apolloprogrammet var egentligen bara en ständig påminnelse för Nixon om Kennedys storhet, och det störde honom. Därför gjorde Nixon inga stora insatser för att hålla igång programmet, snarare tvärtom, säger han.

Sven Grahn (till höger) tillsammans med astronauten William Anders som var med på Apollo 8. Foto: Privat

Apolloprogrammet avslutades i förtid. Man hade planerat in ytterligare tre bemannade månfärder, men de ställdes in eftersom pengarna behövdes på annat håll.

– Under tiden för månfärderna gick Vietnamkriget in i ett väldigt intensivt skede och mängder med amerikaner dog varje vecka. Att ha ett fullskaligt krig på halsen samtidigt som man ska skicka människor till månen ansågs inte ekonomiskt försvarbart. För man kan ju fråga sig vad tre ytterligare månlandningar skulle tillföra? Ja lite mer kunskap om månen, men det vägde lätt i jämförelse med ett krig, säger Sven Grahn.

Här skrattar Kennedy och Nixon gott, men i verkligheten var de bittra rivaler.Foto: TT/AP

Sven Grahn menar också att Apolloprogrammet, trots att det återstod tre rymdfärder, redan hade uppnått sina ursprungliga mål.

– De hade satt Sovjetunionen på plats och visat vem som var den dominerande makten i världen genom det här fantastiska cirkusnumret. Det politiska uppdraget som projektet hade var slutfört.

När kanonmullret till slut tystnade i Vietnam under mitten av 1970-talet fanns det en chans att åter planera resor till månen. Men innan Richard Nixon var tvungen att lämna Vita huset på grund av Watergateskandalen 1974 hade han påbörjat ett nytt och alldeles eget rymdprojekt.

– Efter att Apolloprogrammet avslutades hade NASA ett långsiktigt mål som var att bygga en stor rymdstation. Det nya uppdraget blev att bygga rymdfärjor vars uppdrag var att åka upp med delar som man skulle bygga rymdstationer med. Då blev astronauter någon slags lastbilschaufförer snarare än rymdhjältar. Och Nixon kunde ta åt sig äran för rymdfärjan, som han också gärna gjorde.

När rymdfärjorna började åka ut i rymden på 1980-talet svalnade intresset för att återvända till månen.

– När man hade en rymdstation på plats fanns det egentligen inget skäl att åka till månen. Intresset hos opinionen falnade också snabbt, det fanns ingen politisk vinning på att satsa på månfärder längre.

De nya rymdfärjorna skulle användas till att bygga rymdstationer och spara mycket pengar då de gick att använda flera gånger till skillnad för de farkoster man använde under Apolloprogrammet. ”Men det blev ändå svindyrt såklart”, säger Sven Grahn.Foto: Newsmakers
LÄS MER
Dokument: 50 år sedan månlandningen och det stora klivet för mänskligheten

Huvudanledningen till Apolloprogrammet var att visa världen att USA dominerade även i rymden. Men månfärderna ledde också till två viktiga vetenskapliga upptäckter.

– Den ena var att man har lyckades ta reda på hur månen blev till, det hade man ingen aning om innan. Den andra var att man, med hjälp av de prover man tog i kratrarna på månen, fick fram en metod med vilken man kan beräkna åldern på planetytor i hela vårt solsystem.

Redan innan Apollo 17 åkte på Apolloprogrammets sista månfärd hade NASA kommunicerat ut att det skulle bli den sista. Så när Apollo 17 lyfte i ett hav av eld och rök i december 1972 var Sven Grahn på plats. När en amerikansk vän till honom skrev och berättade att det kunde bli den sista månraketen som lyfter under deras livstid tvekade han inte och åkte över till USA för att bevittna när raketen lyfte.

– Jag och min vän har lovat varandra att om de skickar upp en bemannad farkost till månen igen ska vi vara på plats. Vi är båda gamla nu, men om de får iväg den där jävla raketen inom tio år så finns det en chans för oss att bevittna det igen.

Tror du att det är realistiskt att vi får se en bemannad månraket inom en så snar framtid?

– Ja det tror jag faktiskt. Intresset för att åka till månen har ökat enormt på flera håll. Frågan är bara om det blir Kina eller USA som gör det. Kineserna har planerat för en månresa i decennier, och det behövs politisk enighet för att lägga ut så mycket pengar som en månresa kräver. I USA är politisk enighet en bristvara för tillfället.

LÄS MER
19 händelser att ha koll på 2019
klar

Artikellänk är kopierad

Anton Gustafsson
[email protected]
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro