ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Inte riktigt ända fram

metro · 14 Okt 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
Den efterlängtade debutplattan av Those Dancing Days är bra – men inte fantastisk.

Den efterlängtade debutplattan av Those Dancing Days är bra – men inte fantastisk.


klar

Artikellänk är kopierad

Artist: Those Dancing DaysSkiva:In our space hero suits (V2/Universal)Betyg: •••

Vi var många som föll för Those Dancing Days när bandet började dyka upp på landets scener förra året. Det gick liksom inte att värja sig mot gruppens oförfalskade gladpop. Alla som hörde radiofavoriten "Hitten" förstod dessutom att bandet hade en riktigt cool och själfull sångerska i Linnea Jönsson.  När gruppen nu albumdebuterar är den oskuldsfulla charmen intakt, tack och lov. Ingen utomstående har varit där och retuscherat eller snyggat till skavankerna. Those Dancing Days låter fortfarande som ett band som håller på att spricka av lycka över att just ha upptäckt det magiska i att spela popmusik med sina bästa vänner.  Den känslan i kombination med Linneas röst räcker långt, men kan inte riktigt bära ett helt album. Det är i små doser som gruppens snärtiga lyckopiller får bäst effekt. PATRIK WIRÉN

Ospännande Brett ensam vid pianot

Artist: Brett AndersonSkiva: Wilderness (Edel/Playground)Betyg:••

Den forne Suede-sångaren sitter vid pianot och sjunger några ballader medan en cello lägger melankoliska ljudmattor i bakgrunden. Det är sympatiskt och möjligen lite småmysigt men framför allt väldigt ospännande. Det finns ingenting som sticker ut eller utmanar på avskalade ”Wilderness”. Varken låtarna eller Bretts dramatiska röst lyckas få de minimalistiska arrangem-angen att lyfta. Största behållningen är Emmanuelle Seigner som hörs i ”Back to you”. PATRIK WIRÉN

Skön uppvisning i yster melodislöjd

Artist: Eugene McGuinnessSkiva: Eugene McGuinness (Domino/Playground)Betyg: ••••Kors vilken charmig överraskning hörni! Efter att ha tänkt på Billy Bragg, på Jens Lekman, på Beatles och på att det här är en skiva som borde göra en stenglad undrade jag varför jag aldrig hört talas om Eugene McGuinness tidigare. Skandal. Men okej – efter den här uppvisningen i yster melodislöjd lovar jag att i alla fall komma ihåg honom framöver. MARIA FORSSTRÖM

Rockigare Markus för riktiga fansen

Artist: Markus FagervallSkiva: Steel my melody (Top Ten Music/Bonnier Amigo)Betyg:•••Markus Fagervall vann ”Idol” 2006 och norrlänn-ingen hann knappt dra handen genom håret och säga ”Shit, alltså” innan ett debutalbum han inte stod för fanns i butikerna. Det misstaget har han rättat till på ”Steel my melody”. Han har skrivit det mesta själv och det märks. Det är rockigare och det känns äkta. Markus har lyckats snickra ihop en skiva som hans ursprungliga fans längtat efter. Och skivan kommer nog faktiskt att sälja vilket är en bedrift för en vinnare av svenska ”Idol”. ANNELI WIKSTRÖM

Keanes tidsresa är tyvärr bakåt

Artist: KeaneSkiva: Perfect Symmetry (Universal Island)Betyg: ••Sussexbandet verkar ha tröttnat på att deras piano-pop ska stå i skuggan av Coldplay och U2 och har därför begett sig ut på en tidsresa. Tyvärr bakåt, till 80-talet, en tid då Simple Minds och Tears For Fears spelade på de stora arenorna. Keanes tredje album är med andra ord ganska ointressant. PETER LINDHOLM

klar

Artikellänk är kopierad

metro
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro