ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

INTERVJU: Mats Olsson

Stockholm Peter Lindholm · 18 Nov 2006
Uppdaterad 17 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

RUBRIKFÖRSLAG: Deckaren som fick Mats Olsson på fötter igen.

Bildtext: Mats Olsson arbetar oftast på fik när han översätter böcker. Musik till arbetet går bra om det rör sig om lugn instrumentaljazz av exempelvis Roy Hargrove, Horace Silver eller Oddjob.

Möjlig extrabild: Alec Baldwin har gestaltat Mats Olssons favoritdeckare David Robicheaux i filmen "Heaven''s prisoners" (1996).

Citatstycket inom parentes kan strykas i första hand (Olssons tänbkta brev).

Namn: Mats Olsson Ålder: 57 år. Yrke: Sportkrönikör i Expressen, den svenska popjournalistikens gudfader. Familj: Sambo och två bonusbarn. Bor: Kungsholmen, Stockholm Aktuell: Har debuterat som översättare med James Lee Burkes "Släktvapnet" (Kriminalförlaget). Till påsken kommer nästa bok, en översättning av Robert Crais "The Two Minute Rule".

FAKTARUTA: Mats Olssons favoritdeckare: "87:e distriktet", serien är en enda lång roman, Ed McBain. "Natt utan nåd", Mickey Spillane "Looking for Rachel Wallace", Robert B Parker "A morning for flamingos", James Lee Burke "Past reason hated", Peter Robinson

Förra sommaren försvann Mats Olsson, landets populäraste sportkrönikör, plötsligt från Expressen och ingen kunde riktigt förklara varför eller säga när han skulle komma tillbaka. Det drog igång en enorm ryktesspridning. I olika debattforum på Internet spekulerades det i att han blivit avstängd efter att ha kommit i konflikt med tidningsledningen, att han hade alkoholproblem och att han hade fått sparken. I själva verket hade Mats Olsson gått in i den berömda väggen. Han var totalt utbränd. Föll ihop och sov, sov, sov. Han hade tappat sin stilistiska förmåga, kunde knappt formulera en åsikt och rörde inte sin dator på nära fyra månader. - Jag visste inte hur jag skulle komma igång igen. Det var inte roligt att göra nånting. Jag kom på att det var roligt att gå på fotboll, att se sport på tv, men jag ville inte skriva om det. Ville inte skriva någonting, säger Mats Olsson. Men han hittade tillbaka till orden tack vare en deckare i amerikanska Södern. Genom att översätta James Lee Burke och hans bok "Släktvapnet" till svenska kom Mats Olsson på fötter igen. - När jag fick förfrågan från Sanji Tandan, förläggaren, sa jag bara: "Aldrig i livet! Jag kan inte skriva ett ord, jag är helt borta, jag jobbar inte". Men han var väldigt ihärdig.

Hur lyckades han övertala dig? - Egentligen var det Janne Gradvall (vän och kollega, Metros anm) som sa: "Testa och se hur det går. Det är ett sätt att skriva utan att du liksom själv hittar på det". Och det blev en öppning till allting igen. När jag hade skrivit tre sidor så... Bom! Jag kände: "Fan, vad kul det här är! Gud, vad roligt det är!" Efter en vecka ringde jag till tidningen och sa att jag var på gång igen.

Vad brände du ut dig på? - Det finns det många komponenter av en utbrändhet, och den största för mig var mejlen. Det kommer hundra om dagen och jag är uppfostrad i den skolan att alla som skriver till en tidning ska få svar. Men till slut fick jag ångest av det. De tog upp all min tid! Nu slipper jag dem och plus att jag också lärt mig att säga nej lite oftare.

Men det var James Lee Burke som fick dig på fötter igen? - Ja, det kan man säga, för det var så himla roligt.

Alla beskriver "Släktvapnet" som en typisk Mats Olsson-bok. Är det kanske just för att Burke påverkat ditt sätt att skriva? - Jo, men det är inte bara han. Så fort jag läser någon som är väldigt skarp stilist eller har ett speciellt sätt att skriva så blir jag väldigt påverkad. Man kan se när jag håller på med James Lee Burke, för då skriver jag alltid att solen går ner över Råsunda på ett speciellt sätt eller att vinden blåser på Malmö stadion eller något liknande.

Har du träffat honom någon gång? - Nej, aldrig någonsin. När jag skrev en romanen "De ensamma pojkarna" (1995), så dyker det upp en tjej i bandet som romanfigurerna bildar. Hon spelar klaviatur och heter Robicheaux och kommer från Louisiana. Och Robicheaux heter ju James Lee Burkes snut också. Hon är dessutom dotter till en polis, men längre än så gick inte hyllningen.

(- Men för flera år sedan tänkte jag faktiskt att skicka ett brev till honom. Det finns en person till i böckerna, Clete Purcell, och det kändes som att han skulle dö snart. Då ville jag skriva: "Don''t let him die!", ta inte död på honom! Nu, när jag översatte, kände jag att det var lite mer jag i Clete Purcell, han var lite roligare att skriva.)

Varifrån kommer din passion för deckare? - Det var nog det första jag läste. Jag skämtade härom dagen med Patrik Ekwall från TV4. Han stod och pratade om Pippi Långstrump och sådant där. "Har du aldrig läst det? Du ljuger!". Men nej, jag har aldrig det. Min farmor gav mig Mickey Spillane när jag var 9-10 år och sedan blev jag fast i den miljön med snutar och deckare. Det är väldigt sällan jag läser en "riktig" bok. Förutom Bodil Malmsten, hennes böcker läser jag alltid.

När kommer din första egna deckare? - Ja, du, det har folk frågat mig i 20 år och jag har själv ställt mig frågan lika länge. Jag har för roligt jobb för att kunna ta den tiden det krävs för att skriva en deckare.

Kombinationen Mats Olsson och en deckare i sportmiljö låter annars som en given storsäljare. - Jo, jag har tankar och idéer om det, men också att låta Mikael Andersson från "De ensamma pojkarna" dyka upp i en deckare i musikmiljö. Men då får jag inte se hur det går i Allsvenskan, jag får inte vara med på fotbolls-VM, det är så mycket man missar då.

klar

Artikellänk är kopierad

Stockholm Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro