ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Israel – 60 år som eget land

Matz Gezelius · 7 Maj 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
Klicka på kartan för att göra den stor.

Klicka på kartan för att göra den stor.


klar

Artikellänk är kopierad

Enligt vår tideräkning infaller 60-årsdagen av Israels självständighets­förklaring den 14 maj. Enligt den judiska tideräkningen var det den 7 maj. Dagen uppmärksam­mades i går internationellt, och politiker och statsmän från hela världen besökte Israel.

Möt Hanna Barag, som minns dagen då hennes familj hörde Israels förste premiärminister David Ben-Gurion läsa självständighetsförklaringen i radio. Möt också Marwa Merom, en 20-årig värnpliktig, som bär samma uniform som Israels stridande förband.

Hanna Barag bedriver opinion mot ockupationen genom organisationen Machsom Watch.
Hanna Barag bedriver opinion mot ockupationen genom organisationen Machsom Watch.

Hanna fick sin första cykel på självständighetsdagen

Hanna Barag minns självständighetsdagen för 60 år sedan mycket tydligt. Det var då hon fick sin första cykel. Ett par dagar tidigare hade hon följt med sin pap­pa när han köp­te familjens första radio. Kring den satt de och lyssnade när Israels förs­te premiärminister Da­vid Ben-Gu­rion läste självständighetsförklaringen. – Det var enda gången jag såg min pappa gråta, säger Hanna. Hennes föräldrar kom från Tyskland i början av 30-ta­let, före Hitler. Hanna föddes 1935 i Haifa under den arabis­ka revolten mot engelsmän­nen. På väg hem från sjukhuset tvingades passagerarna lämna tåget och ta skydd i ett dike. – Jag har fått berättat för mig hur kulorna ven över oss. Det var min introduktion till livet här. Dagen efter var det dags igen, bomberna föll över Tel Aviv. Det kriget är Hanna glad att Israel vann. – Det judiska folket har rätt till en stat vi kan kalla vår egen. Det är viktigt för mig. Såtillvida är jag sionist. Hon upprepar det när vi någon dag senare möts vid avspärrningen mellan Betlehem och Jerusalem, där tusentals palestinska arbetare köar för att i gryningen släppas fram och få sina papper granskade. Stora män i grå uniformer ryter och viftar med sina kpistar. – De där är inhyrda säkerhetsmän, inte soldater. De är de värsta, säger Hanna. Sedan pensionen är hon aktiv i Machsom Watch, en kvinnoorganisation som dagligen besöker Västbankens många kontrollpunkter som gör normalt och produktivt palestinskt liv omöjligt. De granskar, rapporterar och skapar opinion. Ibland har de fått förändringar till stånd. – Risken är att vi bara gör ockupationen mer dräglig, säger Hanna. Men vi är en politisk organisation och vill avskaffa ockupationen – för palestiniernas skull, men framför allt för Israels, så att vi kan överleva som stat.

Marwa Merom gör sin värnplikt i Gedera, ett samhälle med många senkomna invandrare.
Marwa Merom gör sin värnplikt i Gedera, ett samhälle med många senkomna invandrare.

Marwa: Uniformen står för någonting större

När Marwa ­Me­rom föddes var staten Israel redan 40 år. – Israel är en krävande plats att leva på, säger hon. Det är så mycket man måste ge upp, som åren i armén och att stå ut med terror och hot. Så alla måste fråga sig: Varför är jag här? Varför står jag ut med detta?

Som alla unga israeler gör Marwa sin värnplikt, men inte i de ockuperade territorierna eller i ett stridande förband i Gaza. Hon gör sin värnplikt i Gedera, ett samhälle med stora grupper senkomna invand­rare, ryssar och etiopier. Marwa ingår i arméns utbildningskår och arbetar bland de etiopiska invandrarna i sociala projekt. Tidigare arbetade hon på ett daghem i Sderot nära Gaza.– Det var när 50 eller 60 palestinska Kassamraketer dagligen regnade över staden. Barnen fick inte gå ut.  I Sderot upplevde Marwa livet i Israel när det är som mest krävande. Men hon upplevde även det hon ser som unikt för Israel: solidariteten mellan människor.  – Varje dag kom folk till Sderots daghem och skolor med mat, eller bara för att dela umbärandena. Hon bär samma olivgröna uniform som soldater i Israels stridande förband. – För mig är uniformen viktig. Den visar att det inte bara är Marwa som kommer, utan jag representerar något större, ett samhälle som bryr sig.

Drömmen fick ett högt pris

1948 föddes Israel i skuggan av Förintelsen, nazisternas mord på sex miljoner europeiska judar. Självständighetsförklaringen följdes av ett krig mot statens arabiska grannar, som såg Israel som ett neokolonialt projekt, ett försök att sona Europas brott på arabernas bekostnad. Mer än 700 000 palestinier flydde och fick aldrig återvända. Många av dem och deras ättlingar, i dag flera miljoner, lever ännu i flyktingläger i Mellanöstern. En och en halv miljon palestinier är israeliska medborgare satta på undantag. I det så kallade sexdagars­kriget 1967 erövrade Israel bland annat Gaza, Västbanken och Golanhöjderna. Där lever i dag 3,5 miljoner palestinier under militär ockupation. Israels historia är historien om överlevnadskrig och erövringskrig, påtvingade krig och självvalda krig.

Men Israels historia är också historien om en dröm förverkligad genom övertygelse, uppoffringar och hårt arbete; av ett folk som levt på nåder som en ofta undanskuffad och föraktad minoritet, som nu för första gången på 2 000 år är herrar i sitt eget hus; som väckt hebreiskan till liv och skapat sin egen kultur. Det är historien om några hundra tusen pionjärer som byggde staten som samlat miljontals judar från stora delar av världen. En stat som gått från fattigt jordbrukssamhälle till ett högteknologiskt industrisamhälle med ett rikt kulturliv och en levnadsstandard på europeisk nivå.

klar

Artikellänk är kopierad

Matz Gezelius
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro