ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Jag är fejk och snart ser nån det!

Katja Janford · 26 Mar 2013
Uppdaterad 26 Mar 2013

Foto: Mimmi Jostell


klar

Artikellänk är kopierad

Jag sitter och väntar på en gammal vän på Riche. Vi ska diskutera hans nya jobb och jag är som vanligt tidig. Det är jag alltid till frukostmöten. Det är liksom min stund på dagen, då jag kan andas ut och i lugn och ro välja stol; om jag ska sitta vid fönstret eller inte och hur nära det ska vara till toaletten. Som en slags meditation, fast med mat och vänner.

Jag fingrar i menyn och hittar en gröt som kostar lika mycket som vad en hel lunch brukar göra. Den tar jag (man måste ju testa). Sköljer ner morgonkylan med en kopp kaffe och tuggar lite smått på kanten av min macka. Sen dyker han upp, min vän. Han hälsar inte. Kramas inte, eller kindpussas, som man brukar. Istället ropar han rakt ut: ”Jag är fejk! Jag är så jävla fejk, Katja, och snart ser nån det!”

Sedan går han igång, pratar snabbt och osammanhängande om att han inte alls vet vad han håller på med. Om att hans nya jobb är alldeles för mycket, och för allvarligt. För svårt. Att hans chef inte förstår honom. Att han inte förstår sin chef. Hur han sitter i möten om dagarna och diskuterar saker han inte vet något om, och dessutom på tyska. Han kan ju inte tyska. Han håller hårt i sin macka, som om den skulle rymma iväg och skvallra om han släppte. ”Skoltyskan på mellanstadiet räknas ju inte, hur kunde jag skriva med det i cv:t?”

Jag hör hur hans hjärta slår hårt och snabbt genom den välknäppta skjortan – dunk, dunk. Inte ens den godaste frukosten kan dölja en osäkerhet i klass med den här, nu spelar det inte någon roll vilka stolar vi har i restaurangen.  Men istället för att krama, och lugna, som den goda vän jag borde vara; skrattar jag till. Det är ju så här det är, förklarar jag. 

Jag minns de första månaderna på mitt jobb, hur jag gick runt och trodde att folk skulle avslöja mig. När min chef ville prata med mig, inbillade jag mig att han skulle vara arg och fråga varför jag lurat allihop. Men samtalet kom aldrig. Ingen frågade eller anklagade mig. Och så trippade jag vidare, tog fler initiativ och blev tryggare i min roll. Efter att ha låtsas att jag kunde allt ett tag, så lärde jag mig med tiden allt jag skulle. Och plötsligt visste jag exakt vad jag höll på med. Då började det nya kollegor, som inte hade någon aning om vad de höll på med. Och så fortsätter det, fejk-kretsloppet, som vi nästan alla går igenom. Det är ett bra kretslopp, som får oss att pusha oss själva och bli bättre. Utvecklas. Och jag vet hur läskigt det är, att vara mitt i det, men när det väl är över, så är det över. Då står man där rakryggad, redo för att gå in i mötet, eller vad det nu än är, med den enkla men viktiga skillnaden att man har lite mer skinn på näsan än förut. Och är lugn. 

Jag äter upp det sista av min gröt och kramar hårt om min vän. Sen viskar jag lite klyschigt i hans öra, förmodligen inte alls det han vill höra: ”Fejk it till you make it, baby.” (För det är inte så mycket annat man kan göra.) 

klar

Artikellänk är kopierad

Katja Janford
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro