ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Jag kände skuld över att hon inte kunde leva”

Peter Lindholm · 26 Apr 2007
Uppdaterad 17 Feb 2011
Isobel Hadley-Kamptz debuterar med romanen ”Jag går bara ut en stund”. 

Isobel Hadley-Kamptz debuterar med romanen ”Jag går bara ut en stund”.  Foto: Urban Brådhe


Isobel Hadley-Kamptz skriver om sin abort

klar

Artikellänk är kopierad

SORG. Isobel Hadley-Kamptz kämpade i tre år för att bli gravid. I femte månaden beslöt hon sig för att göra abort. ”Jag dödade henne. Hon var min dotter, mitt barn, så obevekligt tydligt ett människobarn, och jag valde bort henne”, skrev hon månaden därpå i Expressen.Det var ett försvar för kvinnor som tvingas ta samma plågsamma beslut som hon. Själv gick Isobel Hadley-Kamptz in i en svår depression, men skrev sig ur sorgen. Nu, två år senare, berättar hon om upplevelserna i romanen ”Jag går bara ut en stund”.

Varför valde du att gå ut och berätta om din abort från början?– Ren instinkt. Det var en debatt om sena aborter och jag kunde inte låta ”Ja till livet”-personer stå oemotsagda när de pratade om själviska kvinnor som inte förstod att det handlade om barn. Men man gör det inte på något slags okynne, för att det inte passar så bra med barn just då eller som ersättning för preventivmedel.

I ditt fall handlade det om ”Stella”, ett barn med obotliga lungskador som inte skulle överleva efter förlossningen.– Min berättelse är egentligen typisk. Det är efterlängtade barn, men med svåra fosterskador. Jag tyckte också att någon behövde förklara vad som faktiskt händer, att man dödar barnet medan man föder det. Människor som vill inskränka aborträtten vill skuldbelägga kvinnorna. Säg att jag gjorde fel, säg att det jag gjorde var omoraliskt, men tro inte att jag inte förstår att det var ett barn.

Känner du inte någon form av skuld eftersom du uttrycker dig som du gör?– En del blir upprörda över det. Men även om jag vet att det inte fanns någon chans alls för henne är min känslomässiga upplevelse att jag dödade min dotter – och jag känner att det var rätt att göra det. Jag har aldrig känt skuld över själva abortbeslutet. Däremot kände jag en oerhörd skuld över att hon inte kunde leva, att jag misslyckades så kapitalt med uppgiften att skydda henne och ta hand om henne.

Sorgearbetet för huvudpersonen i boken är kaotiskt och destruktivt. Lever hon ut tankarna och funderingarna du hade?– Det kan man absolut säga. Boken är känslomässigt sann. Jag tror att det är viktigt att det finns en känslomässig autenticitet när man skriver något som är baserat på verkliga upplevelser. 

Hon bär ditt namn, men du understryker att det är en roman.– Hon delar många känslor och upplevelser med mig, men är inte jag. Det var så otroligt mycket lättare att skriva om den här andra kvinnan som bara nästan var jag.

Men du är gravid, precis som din namne i slutet av boken.– Ja, fast boken skrevs liksom för två år sedan, så det måste ha varit en otroligt lång process, haha.

Känner du någon rädsla för att något ska gå snett?– Det dröjde länge innan jag klarade av att gå in i det, att våga tro på att det skulle bli ett barn som skulle få leva. Men nu är jag i åttonde månaden och bebisen sparkar oavbrutet och påminner ständigt om sin ytterst livliga existens. 

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro