ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Kajsas lappar hittar cancer

Ola Jacobsen · 3 Okt 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011
Kajsa Uvdal har själv konstruerat sin nanomätarmaskin för att kunna jobba med sin uppfinning: nanokristaller med adresslappar som hittar cancer.

Kajsa Uvdal har själv konstruerat sin nanomätarmaskin för att kunna jobba med sin uppfinning: nanokristaller med adresslappar som hittar cancer. Foto: Ola Jacobsen


Cancer- och alzheimerbehandling kan förändras för alltid av nanouppfinning

klar

Artikellänk är kopierad

Nanokristallerna är 2–7 miljondelar av en millimeter stora och går inte att se. Nu sitter de på en bit guld.
Nanokristallerna är 2–7 miljondelar av en millimeter stora och går inte att se. Nu sitter de på en bit guld.Foto: Ola Jacobsen

Kajsa Uvdal är på gott humör. Patenten är klara och hon kan äntligen tala öppet om vad hon hållit på med i fem år. I sitt labb i botten av fysikhuset på Linköpings universitet står hjärtat i hennes forskning: en liten bit vakuum inkapslat i stål och glas. I det kan hon studera sin nanouppfinning, en halv miljon gånger mindre än en millimeter. Med hjälp av forskare och doktorander från Filippinerna, Kanada, Rumänien, Kina och Sverige har hon hittat på en pytteliten partikel som kan förändra cancer- och alzheimerbehandling för alltid. – Av alla idéer man får kanske en av tio är bra. En av hundra är riktigt bra. Det här är en idé på tusen. Det är den bästa idé jag fått i hela mitt liv, säger Kajsa Uvdal. Det var genom en forskarkollega som jobbar med magnetkameran på universitetssjukhuset i Linköping som Kajsa kom på den. Magnetkameran används för att läkare ska kunna se inne i människokroppen och kan användas för att ställa diagnos på till exempel cancer hos patienter. Maskinen skickar ett magnetfält genom patienten och kameran registrerar hur fältet påverkas när det växelverkar med de vattenmolekyler som finns överallt i kroppen. Eftersom kroppen innehåller olika mycket vatten i olika delar skapas en bild som läkaren kan tolka. Till exempel finns det mycket vatten i blod och muskler och lite vatten i skelettet. I dag används järnoxid för att förstärka vattnets magnetiska egenskaper, så att man ska få en tydligare bild i magnetkameran. Kajsas idé gick ut på att konstruera ett nanomaterial som kraftigt skulle förstärka den magnetiska signalen, men bara göra det precis där läkaren behöver se, till exempel i en tumör. Då kan läkaren enkelt upptäcka den och sätta in rätt behandling i tid. Som fysiker visste Kajsa Uvdal att många ämnen får kraftigt förändrade egenskaper när de delas upp i nanosmå bitar, alltså partiklar som är några miljondelar av en millimeter. Hon började experimentera med olika ämnen och lyckades till slut tillverka en nanokristall som fungerade. – Forskning för mig är att gissa smart och sedan pröva om jag har gissat rätt. Det gjorde jag nu, säger Kajsa Uvdal. Med hjälp av kemister och biologer har Kajsa satt fast olika biologiska taggar, en sorts adresslappar, på kristallen för att få den att fästa på olika sorters celler, till exempel tumörer. Men nanokristallerna kan också användas för behandling, bland annat genom att man beskjuter dem med neutronstrålning. Då värms de upp och dödar cancercellerna de sitter på. I dag används olika typer av bor-innehållande molekyler. Utan adresslapp sätter de sig på alla celler och strålningen dödar urskillningslöst. Med rätt adresslapp på nanokristallerna kan cancerterapin bli mycket effektivare. Genom att först låta Kajsas nanokristaller sätta sig på tumörcellerna dödar strålningen bara dem. På det sättet kan man använda lägre strålning och få färre biverkningar.Man kan också sätta fast cellgifter på nanokristallen och låta den ta med sig giftet direkt till tumören. På det sättet kan man radikalt minska mängden cellgift som patienten måste ta. Kajsa Uvdal tycker att det är roligt att ha uppfunnit något som kommer allmänheten till del. – Jag hoppas att min upptäckt kan minska lidandet för många människor. Kajsa öppnar en av luckorna till sin egenhändigt byggda maskin och sätter in ett prov. Om hon skulle sätta provet direkt i mätkammaren skulle det ta en månad att suga ut alla molekyler så att det blev vakuum. Nu passerar provet flera slussar i den tre meter långa maskinen innan det kommer in. På så sätt tar det tio minuter i stället för en månad att nå det vakuum som mätningen kräver. – Vi måste alltid vara smartare än amerikanerna eftersom de har mycket större resurser, säger Kajsa Uvdal.

klar

Artikellänk är kopierad

Ola Jacobsen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro