ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Kellman möter Agnes-Lo Åkerlind

Johan Kellman Larsson · 7 Feb 2014
Uppdaterad 7 Feb 2014
Kellman möter Agnes-Lo Åkerlind

Kellman möter Agnes-Lo Åkerlind Foto: Lisa Mattisson


Agnes-Lo Åkerlinds senaste program Jills veranda” är under den prydliga ytan ett rasande politiskt dokument om klass, genus och rasism.

klar

Artikellänk är kopierad

”Det är såna där som bränner kyrkor och badar i grisblod. På riktigt. Och de gillar inte journalister.” Agnes-Lo Åkerlind noterar killgänget i källarbaren på Bröderna Olsson.

Jag tränger mig fram bland satanistjackorna och beställer två glas sött vitvin av bartendern.

Dokumakaren Agnes-Lo Åkerlinds senaste program ”Jills veranda” låter på pappret som ännu ett svalt myspysprogram med godmodigt trevlighetsprat, snittblommor och lite ”skön” musik. I stället rör det sig – under den prydliga ytan som också finns där – om ett rasande politiskt dokument. Om klass, genus och rasism. Det är underhållning med tydliga folkbildarambitioner. 

Berätta om ”Jills veranda”, hur kom idén till?

– Jill Johnson hörde av sig till produktionsbolaget som jag arbetar på och ville göra tv. Det var en unik möjlighet, eftersom hon aldrig gjort något liknande förut. Jag visste exakt vad jag inte ville göra: ett TV4-program där Jill skulle sitta och spela lite på sin veranda med en gäst. Så jag och min andra hjärnhalva Clara Mannheimer tog fram ett annat sorts program, där vi undersöker frågor som: vilken plats har Kakan Hermansson, en lesbisk feminist, i det konservativa Nashville?

Jag älskar country, och den amerikanska södern, så jag visste att jag skulle gilla programmet. Men kan det uppskattas även av, säg, en hårdrockare?

– Häromdagen var det en man från Örnsköldsvik som enligt sin Twitter-presentation gillar hårdrock och trav, som skrev att han älskar programmet. Vi har fått grymt mycket positiv respons på sociala medier. Första avsnittet hade 560 000 tittare, trots att det konkurrerar med populära ”Mia på Grötö” på TV4.

Alla dina program är underhållande reality-tv men samtidigt finns där alltid en politisk motor. Varifrån kommer den drivkraften?

– Jag växte upp på en hippieö i Norrland och hade en trygg, fri och priviligierad uppväxt. Mina föräldrar var djupt engagerade i olika politiska frågor och det där har följt med mig. Jag står inte ut med maktmissbruk och orättvisor. 

Du har beskrivits som en nytänkande tv-producent – vad har du som andra saknar?

– Jag vill inte göra statstelevision med en gubbe i brun kavaj som sitter och visar statistik över orättvisor – för det vill ingen titta på. Det finns ingen motsättning i att göra en tv-produktion som är superpolitisk och lättillgänglig, dramaturgisk och snygg. Jag tycker faktiskt dessutom att man, om man har en plattform, har ett ansvar.

Du har riktat kritik mot Filip och Fredrik tidigare.

– De kan säga ”Vi vill bara göra bra tv”, ja, fast vet ni vad? Ni har en maktposition. Jag har inga problem med att man gör trams-tv – det behövs också – men om man fått eller tagit ett medialt utrymme: hur kan man inte räkna hur många tjejer och killar som syns i ens program? Alltså snälla, kom igen, hur svårt kan det vara.

Vad ser du själv på tv?

– ”Paradise hotel” följer jag slaviskt. Kidsen som är med där är, med några få undantag, svingrymma. Jag älskar att tjejerna håller ihop. Och att ingen bryr sig om att killar ligger med killar och tjejer med tjejer. Det känns jäkligt befriande.

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Kellman Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro