ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Kellman möter Anna Odell

Johan Kellman Larsson · 29 Nov 2013
Uppdaterad 29 Nov 2013

Foto: Gustav Gräll


Just nu talar alla om Anna Odells socialpsykologiska filmdebut Återträffen”. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade konstnären och filmaren på Teaterbaren och pratade mobbning, mörker, mediedrev och makt.

klar

Artikellänk är kopierad

Foto: Gustav Gräll

I min mellanstadieklass gick det en flicka som hade knallrött hår. Jag minns hennes bylsiga hängselbyxor. Och ansiktet som var fläckigt av fräknar. Minnesbilderna är suddiga, men en sak är säker: hon var mobbad. I vilken utsträckning jag själv var delaktig är oklart för mig, men jag vet att jag aldrig försökte stoppa trakasserierna. När jag såg Anna Odells ”Återträffen” kom minnena tillbaka. Filmen – som sannolikt är den mest hyllade svenska debuten sedan Lukas Moodyssons ”Fucking Åmål” – tycks ha haft liknande effekt på andra. Överallt pratas det just nu om mobbning. I varje klass har det funnits en Anna Odell. Eller en liten tjej med knallrött hår och hängselbyxor.Håller du med om att det finns ett mörker i dina konstverk?– Absolut, det är tunga ämnen som bygger på mörka tillstånd. Att vara psykiskt sjuk eller mobbad innebär ett stort mörker. Överlag är jag intresserad av människors och samhällets mörka sidor. Det som är dolt.Varifrån kommer det mörker som du drivs av?– Jag har alltid reagerat på människor som utövar makt och sedan missbrukar den. Även ”Återträffen” handlar om att ha eller att inte ha makt, och att visa att saker och ting inte alltid är som vi tror.Nu när du är en av landets mest framgångsrika konstnärer … någonstans måste det kännas som en revansch mot dina gamla klasskamrater? – Nej egentligen inte, jag står i dag fri från de här personerna, det var så pass längesen. Jag känner inte att det finns saker som är ouppklarade och jag är inte ute efter att skuldbelägga någon – det handlar om gruppdynamiken. I min betraktelse över gruppen så finns det förhoppningsvis något allmängiltigt.Du blir inte inbjuden till den officiella klassåterträffen, men tar själv makten när du gör en film om den i stället. – Det sker en hierarkisk förskjutning: jag går från mobbad – från att helt ha saknat makt – till att plötsligt vara den som har makten. Till viss del kan jag förstå att de inte bjöd in mig: utifrån den mediala bilden är jag en provokatör som är känd, gränslös och uppmärksamhetssökande. Det kan förstås upplevas som hotfullt. Vintern 2009, under och efter ditt examensarbete från Konstfack, då du rekonstruerade en psykos, så blev du föremål för ett becksvart mediedrev – hur upplevde du det? – När man vet hur ett rum ser ut – då är det inte lika läskigt när det blir mörkt. Jag visste vad jag hade gjort, min research var grundlig, och därför kunde jag hantera det som folk påstod om mig eller skrev på internet. Det är klart att det var stormigt, jag var utsatt för hot och hade under en period livvakt, men jag såg också processen och den mediala dramaturgin som intressant.”Återträffen” är din filmdebut. Har det funnits svårigheter där, jag tänker att steget från det du gjort tidigare är ganska långt? – Jag har varken regi- eller skådespelarutbildning och nu skulle jag plötsligt regissera och spela mot några av landets främsta skådespelare. Bara tanken på det gjorde mig livrädd. Men någonstans fick jag bara strunta i allt det där, blunda och tänka: vad är det jag vill få fram?

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Kellman Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro