ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Kellman möter: "Som en glad hund när jag skriver"

Johan Kellman Larsson · 16 Maj 2014
Uppdaterad 16 Maj 2014

Med den nya boken Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” – med en samling texter från 1993 och framåt – tecknar Jan Gradvall en betraktelse över sin egen historia. Genom att skriva om andras. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffar musikkritikern och kulturjournalisten på Tranan.

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Kellman Larsson möter Jan Gradvall på krogen Tranan i Stockholm.
Johan Kellman Larsson möter Jan Gradvall på krogen Tranan i Stockholm.

Det fina med Tranan är att det är så mycket Tranan över Tranan. Det gamla ölkaféet på Karlbergsvägen är ingen pastisch på någonting annat. Men så har också Tranan haft 85 år på sig att forma en egen identitet. Jan Gradvall beställer in krogens mesta klassiker; en anrättning som borde K-märkas: strömmingsflundran. Medan det brynta smöret smälter över potatispurén börjar vi prata om hans nya bok; han kallar det för en slags självbiografi. Jan Gradvall – denna portalfigur inom svensk kulturjournalistik – pratar på samma sätt som han skriver. Hans stilistik är lika medvetet avskalad och elegant som Tranans bryggeridekor.

Varför ses vi på Tranan?

– Jag har varit här helt sjukt mycket. I slutet av 1980-talet så var jag i källarbaren säkert fyra gånger i veckan. Det var där man träffades. Författaren Per Hagman var här så ofta att han hade sin post hit. 

Du kallar din nya bok för en slags självbiografi.

– När jag i efterhand har läst vad jag själv har skrivit genom åren så har jag insett att jag återkommande har frågat folk om de teman som är centrala i boken: ursprung och identitet. Att fråga andra har blivit ett sätt att förstå mig själv.

Du sa i DN nyligen att det värsta du vet är kulturskribenter som skriver för andra kulturskribenter.

– Ibland kan jag säga så för att bråka lite. Frågan var: ”Vilken konstform har du svårt att relatera till?” Jag tycker att det är ganska vanligt i kultursidesvärlden att man skriver för sina kollegor. Jag själv har aldrig känt mig som en del av den världen. Jag skriver för att jag är nyfiken. Men den som vill framstå som beläst och smart – den ska helst stå bredvid med armarna i kors och vara lite svår och sur. Jag, däremot, är ofta som en glad hund när jag skriver. Och jag är väldigt rädd om den känslan. Det där handlar också om att jag själv kommer från nyponbuskar, och inte har något kulturellt kapital i ryggen.

Du var en av de första kulturjournalisterna som tog housemusiken på allvar. Det blev uppmärksammat när du jämförde ett Avicii-album med Michael Jacksons ”Thriller”.

– Jag vill skildra samtiden. Får jag välja mellan att porträttera Rihanna eller Leonard Cohen – då är valet enkelt. Det är väldigt många människor som fryser sin musiksmak och därför är misstänksam mot det nya. Av naturliga skäl. Det var ju då, förr, som du var fullast på konserterna och det var då, på den och den konserten, som du blev kär. Det är inget fel i den känslan. Men om du så ska skriva om det så kan du inte betrakta Springsteen som facit. Då blir det svårt att recensera musik på en dagstidning.

På samma sätt som att en snickare eller inredningsarkitekt inte skulle föreslå fondvägg, 2014.

– Precis. Även en snickare måste vara nyfiken på de nya verktygen.

Du fick mycket kritik för reportaget om Zlatan och Volvos samarbete. Att resultatet blev reklam, inte journalistik.

– Debatten höll på ganska intensivt i tre dar. Sedan kom Bob Dylans reklam för Chrysler. Då skrev jag på Twitter att jag gärna skulle göra ett bakom kulisserna-porträtt på det samarbetet – och då blev det helt tyst.

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Kellman Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro