ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Kött: Perfekt stil men blek mat

Jonas Cramby · 25 Aug 2011
Uppdaterad 25 Aug 2011
Inredningen kommer nära perfektion, tycker Jonas Cramby.

Inredningen kommer nära perfektion, tycker Jonas Cramby. Foto: Urban Brådhe


Köttbaren har hittat den där speciella känslan varje inredare vill åt. Men de måste höja standarden på maten, tycker Jonas Cramby.

klar

Artikellänk är kopierad

Köttig stil
Köttig stilFoto: Urban Brådhe
Med fokus på kött.
Med fokus på kött.Foto: Urban Brådhe
Melker Andersson ligger bakom.
Melker Andersson ligger bakom.Foto: Urban Brådhe
Roliga detaljer
Roliga detaljerFoto: Urban Brådhe

Nej, Melker Anderssons nyöppnade ”Köttbaren” är inte någon överdrivet ärlig singelklubb – utan en rustik charkbutik/bar där du dagtid kan slinka in för en bit wagyubiff i vaxpapper för att sedan komma tillbaka på kvällen och dricka ett gott glas vin och käka någon, eller några, av de köttiga barrätterna.

Även om ”Köttbaren” ligger precis runt hörnet från moderskeppet ”Grill” så har ställena rent stilmässigt inte så mycket gemensamt. Om ett besök på ”Grill” är lite som att stiga in i det undermedvetna hos en syfilissjuk cirkusdirektör så påminner ”Köttbaren” mer som att få en dröm återberättad av en köttdyrkande samtids-stockholmare.

Den är inredd som en gammaldags slakteributik komplett med klinkergolv, korvar i taket, personal klädd i charkuterirockar samt grovt tillyxade trämöbler som ser ut som om de redan slitits av generationer irländska kolarbetarrövar (trots att ”Köttbaren” öppnade förra tisdagen). Och visst, som före detta irriterande vegetarian kan jag så klart problematisera denna disney­fiering av en dödsindustri – om jag inte hade tyckt att det var så förbannat trevligt! Faktum är att när jag går genom dörrarna får jag den där känslan som varenda inredare i hela världen måste sträva efter: att detta är den där perfekta kvarterskrogen jag alltid drömt om. Men, i så fall, får de faktiskt höja standarden på maten ett snäpp. Jag börjar med ankrilette, långkokt anka serverad med rostat surdegsbröd och vit persika. Att skrapa fram ankfett ur en liten glasburk bland andra människor känns kanske lite intimt, som att bli påkommen med fingrarna i Björnklisterburken (igen), men jag älskar varenda sekund. Mitt middagssällskaps tomatsallad med mozzarella och bacon är dock lite oinspirerad och han tittar avundsjukt på mig.

När det blir dags för nästa omgång vågar han inte chansa utan väljer den hemgjorda korven: som tyvärr påminner mer om en vanlig wienerkorv än en köttig slaktarvurre. Även min chili lider stora brister på chunky­fronten. Högreven är visserligen trådig och fin men guacan är så slätmixad att den borde rullas ut i ställningen och serveras ur kanyl. Till detta kommer en näve pappartade Ica-nachos som ögonblickligen förvandlar en potentiellt vällagad barrätt till fredagsmys med allsvensk fotbollsspelare.

klar

Artikellänk är kopierad

Jonas Cramby
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro