ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Låt oss slippa alla tonåren

Vicky Olesen · 9 Jun 2006
Uppdaterad 16 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

”Two drifters off to see the world. There’s such a lot of world to see.” Så börjar andra versen av godingen Moon River. Tänker ofta på det. Hur stor världen är. Men också på hur lite av den jag kommer att se. Det känns så sorgligt att man bara lever under så kort tid och att vägen är utstakad innan man tar sitt första andetag. Börjar skolan vid 7. Vid 18 tar du studenten och skickas sedan vidare till en universitetsutbildning lite på måfå, eftersom du inte har den blekaste om vad du egentligen vill. Har du ingen ring på fingret före 30, så är du troligtvis lesbisk, och utan bulle i ugnen före 35 är du inte fruktsam, och det är värre. Vid 50 är du skild, och därifrån går det stadigt utför. Om du har tur hittar du någon ny, men lita inte på det. Alla dör ju ensamma i alla fall. Det låter så tråkigt. Livet. Man hade ju så höga förväntningar. Trodde att man var annorlunda än de andra tonåringarna. Men icke. Vi lever alla samma liv. Samma liv fullt av samma ångest över vikt, fester, personlighet och sex. Vuxna är tillsammans för tryggheten och det ekonomiska. Tonåringar däremot är lite mer komplexa. Det finns två orsaker nämligen till varför unga tycker att det är värt att satsa på någon man inte känner. Den ena anledningen är osäkerheten över att vara ensam. Den andra är det klassiska statusmomentet. Ens rankning på den lokala popularitetslistan är på nedgång, och att då skaffa sig en hunkig, äldre pojkvän är ett bra sätt att skaffa lite groupies som vill vara just som en själv. Därav en utökad kontaklista på mobilen. Ser mina föräldrar. Jag tror att de fejkar den. Lyckan alltså. Vem vill tilbringa varje helg i trädgården? Att kratta löv har ju alltid setts som en folklig hobby. Men ärligt. Jag undrar vad det är som gör att relativt vuxna människor säger: ”Ja, nu gifter vi oss, trots att hälften av alla skiljer sig. Sen skaffar vi oss ett par bortskämda ungar, som kan leka i vårt radhus tills skilsmässan går igenom. Sen får vi betala tusentals kronor i terapi för att de undrar om det var deras fel att vi skilde oss. Vilket det troligtvis egentligen var.”Wow, bitter brud. Kanske. Eller kanske bara ännu ett skilsmässobarn som spyr på gravida, lyckliga kvinnor på bussen, eller barnvagnar med en golden retriever gåendes snällt bredvid. Hoppas han får slag och sliter upp halsen på ungen.  Nej, jag har inte svart hår och en otroligt hög konsumtion av kajalpenna varje månad. Inte heller lyssnar jag på dödsrock eller bor i en problemförort. Jag är den trevliga granndottern, hon som är så söt i sitt blonda hår, i den fina förorten.

klar

Artikellänk är kopierad

Vicky Olesen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro