ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Little Jinder:  Jag har vågat börja ta för mig

Maria Forsström · 21 Nov 2014
Uppdaterad 22 Nov 2014

klar

Artikellänk är kopierad

Alla snackar om Little Jinder – hon har redan haft en hösthit med ”Vita bergens klockor” och på onsdag släpps hennes efterlängtade självbetitlade svenska debutalbum. Metro har tagit pulsen på en av Sveriges just nu hetaste artister. 

När alla andra i din generation gör USA-succé – varför har du bytt till svenska? – Jag hade tröttnat på det jag höll på med och ville göra något nytt. Det ligger ingen större värdering i det, fast allt blir ju naknare på svenska. Starkare och mer nära, lättare att identifiera sig. Men om jag hade suktat efter en USA-karriär skulle jag förstås inte ha gjort det. Det känns som att det plötsligt finns ett kluster av musiktjejer som stöttar varandra. Håller du med? – Både ja och nej. Det var en jävligt fet känsla när Rebecca & Fiona, Icona Pop och jag alla spelade på ett showcase förut, och jag hade önskat att det var mer så. Men jag är ju ganska ensam i mitt skapande så det har inte blivit av. När jag fick veta att Beatrice Eli, Julia Spada och Marlene är ett kompisgäng som stöttar och backar varandra i allt blev jag nästan avundsjuk, för det har jag inte upplevt. Även om jag har Rebecca & Fiona, som i och för sig räcker ganska långt. Du har pluggat på Paul McCartneys musikskola i Liverpool, vad lärde du dig? – Alltså, jag var 18 år så jag festade mest. Hade nån ful brittisk kille och gjorde musik. Det som var bäst var att jag lärde känna andra som gjorde musik, jag hade inga sådana vänner här hemma. Och eftersom jag själv var mest intresserad av att producera var det utvecklande att träffa instrumentalister.Din mamma Åsa Jinder är känd nyckelharpist och folkmusiker, har det påverkat dig att växa upp med musik? – Det var inte bara hon heller, farfar var jazzmusiker. Och det är klart att det har påverkat med en omgivning som sagt att man kan jobba med det även om det är jävligt tufft. Att man får exempel på att det fungerar. Men vi ligger ju ganska långt ifrån varandra musikaliskt. Det är klart att vi har skämtat om att göra någonting tillsammans men egentligen, varför?

Du är hellre i studion än på scenen, har jag läst. Så hur tar du dig upp på scenen? – Att stå på scen inte är vad jag hade tänkt mig från början har skapat en osäkerhet om att jag kanske inte borde göra det här, men faktiskt har jag sedan i somras vant mig mer och vågat börja ta för mig. Eftersom musiken blev mer sångbaserad blev jag ju tvungen att inte vara blyg. Men det är fortfarande inte det jag vill göra, jag skulle hellre dö än att åka på långa turnéer. Det är roligare att skriva nytt.

Vad har du lärt dig om branschen sedan du började, du var ju rätt ung? – Fast jag har stått utanför den. Det är först nu jag börjar få insyn i och med att jag jobbar med ett majorbolag. Tidigare har jag varit väldigt ensam i skapandet. Och jag kan säga att jag inte hade varit färdig för ett majorbolag för fem år sedan, allt har tagit tid av en anledning. Nu är jag självständig och har byggt upp ett självförtroende som är avgörande när andra blir inblandade – jag vet vad jag vill.

Hur skulle du beskriva din musik?

– Östrogensk pop, har jag ju sagt förr, och det är en ganska bra beskrivning. Och jag tycker att det jag åstadkommit här är en fin skiva, även om jag inte ens kan föreställa mig hur andra kommer att känna när de hör den. Men det är klart att jag hoppas att de ska känna sig stärkta, att de får energi, även om den har en melankolisk touch. Jag tycker att det ändå finns en känsla av hopp i det.

klar

Artikellänk är kopierad

Maria Forsström
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro