ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Man tror inte att det är sant

Maria Forsström · 9 Aug 2013
Uppdaterad 12 Aug 2013

Foto: Gustav Gräll


klar

Artikellänk är kopierad

Foto: Gustav Gräll
Foto: Gustav Gräll
Foto: Gustav Gräll
Foto: Gustav Gräll
Foto: Gustav Gräll
Foto: Gustav Gräll
Man tror inte att det är sant
Man tror inte att det är santFoto: Gustav Gräll

Jag har varit trött på Håkan Hellström. Hans fejs är överallt herregud. Och jag har inte sett honom live sedan tidigt 00-tal så har heller inte motiverats att ändra mig särskilt, även om skivorna i vanlig ordning hållit hög klass.

Då går det som det går. Man blir helt jävla överväldigad. Man tror inte att det är sant. Man tänker att han är där uppe bland de största – i världen. Som entertainer betraktat. Plus att han har låtarna att backa upp det med.

Till att börja med har de ansträngt sig med scenen. Där andra stått rakt upp och ned har Hellström målade höghus, vägskyltar, pappfigurer, en stjärnhimmel och en ridå. En blåssektion (utan hatt), ett par tre – om jag räknade rätt – engagerade gitarrister. Och sig själv, då. Han springer, hoppar, knäböjer, snurrar, åmar sig, vevar med mickstativet, svettas, skrattar och fan om han inte gråter också, i en extra långsam ”Nu kan du få mig så lätt”. Jag vet att publiken längst fram gör det. Nästan jag också, där jag står inklämd mellan Leif Pagrotsky och ett oavbrutet hånglande par.

Det kan inte vara en människa på någon annan del av festivalen. Försöker ta en bild bakåt och det ser ut som att horisonten böjer sig innan folkhavet tar slut. Håkan, ja, jag är Håkan med honom nu, har svart linne och vit gitarr. Lite senare åker Slash-hatten på.

Första explosionen, utom själva entrén, kommer redan under andra låten, ”Det kommer aldrig va över för mig”. Allsång, så klart. Dans. Lycka.

Något senare en låt ”för de tillresta stockholmarna på backstageområdet” med textraden ”för sent för vin, för sent för kärlek ren som snö”.  Tack, nu är vi mycket gladare.

Sista låten innan paus är en vansinneseuforisk ”Kom igen Lena” där det känns hårfint att han själv vill hoppa ned i publiken. När ridån går igen, ganska länge, utbrister några i publiken desperat att ”vi vägrar gå!”. Men det är klart att han kommer tillbaka. Vi är ju på hans hemmaplan i Göteborg och har inte fått höra ”Känn ingen sorg” än.

När den kommer skriker han sönder rösten. Jag ser mig om, ingen, INGEN, sjunger inte med. Och när han kommenderar Göteborg att explodera så lyder vi blint.

klar

Artikellänk är kopierad

Maria Forsström
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro