ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Maria, 30: Svårt att berätta om min hiv när jag träffar killar”

Emmelie Wallroth · 2 Dec 2014
Uppdaterad 2 Dec 2014

klar

Artikellänk är kopierad

Bilden är en genrebild och öreställer inte Maria, 30.
Bilden är en genrebild och öreställer inte Maria, 30.Foto: Gustav Gräll.

I måndags uppmärksammades Internationella aidsdagen världen över. Under tre dagar skriver därför Metro om olika personer som lever med hiv i dag. Maria, 30, och Sanna, 40, är två av dem. 

När Maria var 23 år gammal fick hennes dåvarande pojkvän veta att han var hivpositiv.

– Så jag gick till vårdcentralen för att testa mig. Det var på en liten ort där de inte var så vana, att jag bara bad om att få ta testet väckte uppståndelse, berättar Maria.

Joakim, 41: ”Jag var nära att dö av min hiv”

Och trots att hon inte hade fått resultatet än så var hon säker – hon skulle också vara hivpositiv.

En dag ringde telefonen och personen i andra änden bekräftade hennes misstankar.

– Jag var redan förberedd på det. Min största reaktion kom redan när min pojkvän fick sitt besked. Men det var ändå som en dvala. En suddig mardröm.

Eftersom hennes hivvärden såg bra ut så dröjde det två år innan läkarna tyckte att hon skulle börja ta bromsmedicinen. Och det dröjde hela fyra år innan Maria klarade av att berätta för sin familj att hon är hivpositiv. Hon hade ångest och trodde att det skulle bli en last för dem.

– Jag gick med det helt själv i flera år. Jag var rädd att oroa dem i onödan. Men de flesta tog det bättre än jag trodde och mamma undrade varför jag inte hade sagt någonting tidigare.

I dag ser hivnivåerna bra ut, men de är fortfarande mätbara. Maria lever ett aktivt liv som vilken annan frisk 30-åring som helst.

Pojkvännen som hon hade när hon fick beskedet är hon inte tillsammans med längre och de vet inte vem det var som smittade den andra.

– Vi bröt upp ganska snart, men det berodde inte på det här. Jag tror snarare att vi höll ihop lite längre än vi egentligen ville bara för att vi skulle stötta varandra.

Hon har träffat några andra killar efter det, men ingen som har lett till ett förhållande.

– Det är den biten jag tycker är svårast. När och hur ska man berätta att man är positiv, undrar Maria.

Hon har testat att vänta länge med att berätta.

– Men då gick det för lång tid och personen undrade vad problemet var. Det drog ut på tiden och blev ingenting.

Och hon har testat att berätta det relativt omgående.

– Men då blev det för mycket seriös information alldeles för tidigt och det kan skrämma folk. Så det är svårt att veta hur man ska behandla den biten.

Men trots svårigheten hon har känt över att berätta för någon hon träffar så har hon också varit med om att det kan gå bra.

För ett tag sedan började Maria gå på möten på hivorganisationen Noaks Ark. Där fick hon för första gången träffa andra kvinnor som också är hivpositiva.

– Det har varit väldigt givande. Jag har tyckt att det har varit fint att höra andra berätta om dejter och erfarenheter som faktiskt kan vara positiva. Men det är ett svårt ämne, det finns inget enkelt svar.   

Foto: Gustav Gräll

Sanna, 40, smittades av hiv: ”Alla förutom min dotter vet”

När Sanna, som egentligen heter någonting annat, var 34 år gammal levde hon i ett missbruk. Tillsammans med sin pojkvän tiggde hon på tunnelbanan och bodde på gatan. En dag blev Sanna väldigt sjuk och gick till vårdcentralen. Det visade sig att hon drabbats av hepatit b. 

– De frågade om jag och min pojkvän ville testa oss för hiv också, så det gjorde vi, berättar Sanna.

Men när paret lämnade vårdcentralen glömde de snabbt bort att de hade testat sig. Det gick en månad och sedan kom de på att de skulle gå tillbaka. Då visade det sig att man hade letat efter Sanna och hennes pojkvän överallt.

– Och det var då jag fick beskedet. Jag vet inte exakt hur jag smittades, jag antar att det kan ha varit både missbruket och killen jag var tillsammans med. I livet jag levde då skyddade man sig inte direkt.

Just då reagerade inte Sanna så mycket över beskedet att hon var hivpositiv.

– Men samtidigt fick jag någon slags overklighetskänsla. Jag hade ingen dödslängtan direkt, men jag kände att det inte skulle göra så mycket om jag dog.

Sanna struntade i att ta bromsmedicinen, trots att hennes hivvärden var dåliga. Ett cellprov togs på Sanna och det visade sig att hon hade cellförändringar, någonting som var en följdsjukdom på hivsmittan. Man tog bort nästan hela livmodertappen.

I samband med att hon tog en överdos sa läkaren till henne att det bara fanns två vägar att gå.

– Det var först då jag förstod att det var allvar. Jag bestämde mig för att göra någonting åt mitt liv, säger Sanna.

Hon började ta sina bromsmediciner och fick behandling för sitt missbruk. Sedan har hennes värden bara blivit bättre och bättre och i dag är Sannas hivvirus omätbart.

– Jag kanske inte har blivit vän med mig hiv, men jag har lärt mig att acceptera den. På något sätt måste man ju förhålla sig till livet som det är.

Hennes vänner och andra i hennes närhet som behöver veta, vet om att hon är hivpositiv. Alla utom hennes dotter.

– Hon ska få veta så klart. Men det har inte kommit något bra tillfälle för mig att berätta. Men det ska jag ta tag i.

Trots att alla Sannas vänner knappt bryr sig om att hon är smittad så har hon stött på fördomar i samhället.

– Jag var hos gynekologen en gång och hon satte på sig munskydd, handskar, plastskynke – och världens största visir. Jag skrattade och tänkte vad ”tusan tror hon ska göra henne illa”.

En annan gång var hon med om att en person torkade av en stol som Sanna suttit på innan han själv satte sig.

– Jag tar inte åt mig tror jag, utan tycker bara att det är sorgligt att folk vet så lite.

I dag är Sanna aktiv inom hivorganisationen Noaks Ark och föreläser bland annat på skolor. Hon lever ensam – någonting hon trivs bra med.

– Det har nog inte så mycket med min hiv att göra, utan snarare att jag försöker hitta en plats i samhället igen.

klar

Artikellänk är kopierad

Emmelie Wallroth
[email protected]
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro