ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Martin Scorseses fem bästa filmer

Elin Larsson · 15 Mar 2012
Uppdaterad 15 Mar 2012

Foto: Columbia Pictures


Martin Scorsese vann sin första regi-Oscar först 2007 med The departed”. Trots att han gjort flera kultförklarade klassiker. Metros Elin Larsson listar regissörens fem bästa filmer – och det vinnande konceptet stavas Robert De Niro.

klar

Artikellänk är kopierad

1. ”Taxi driver” (1976).

”You talkin’ to me!?” Ingen Scorsese-film har citerats så ofta eller är så igenkänd som ”Taxi driver”. Från Vietnamveteranen och taxichaffisen Travis Bickles (Robert De Niro) läskiga spegelmonolog till Hitchcockveteranen Bernard Herrmanns suggestiva filmmusik, bilderna av gatulivet i de nattöppna kvarteren kring 70-talets Times Square och det skitiga, råa våldet i filmens klimax – här gifte sig nervigheten i Paul Schraders manus lyckosamt med Scorseses fingertoppskänsla för improvisation, med inspiration hämtad från 60-talets franska nya vågen-filmer.

Filmen skildrar ett lika förhäxande vackert som realistiskt slummigt 70-tals-New York, präglat av social oro, desillusion och kriminalitet. De Niros djupt störda taxichaffis har blivit en av filmhistoriens mest kända rollfigurer, men lika viktiga för filmen är Cybill Shepherds änglalika kampanjarbetare, Jodie Foster (12 år när filmen spelades in) som gatusmart prostituerad och Harvey Keitel som slemmig hallick. ”Taxi driver” är inte bara en filmklassiker, utan ett populärkulturellt fenomen.

2. ”Tjuren från Bronx” (1980). 

Det var De Niro som föreslog för Scorsese att han skulle göra film av boxaren Jake LaMottas självbiografiska bok. Sporthataren Scorsese – som barn led han av svår astma och tillbringade sin tid på biograferna i stället för att leka och spela med andra barn – var initialt ointresserad.

Han var deppad över fiaskot med sin senaste film (”New York, New York”), hade snöat in på kokain och trodde att hans karriär var körd. Men De Niro gav sig inte. Och vilken film det blev – Scorseses mest fulländade, och stilbildande i sin genre. Boxningsscenerna filmades direkt inne i ringen, ofta över axeln på boxarna så att kameran skulle kunna registrera alla ansiktsuttryck. De Niro gick upp 27 pannor för rollen som den explosivt intensiva, paranoida LaMotta och vann en Oscar för besväret.

3. ”Maffiabröder” (1990). 

Med ”Maffiabröder” (och med den snarlika ”Casino” ett par år senare) skildrade Scorsese effektivt varför gangsterlivet lockar och fascinerar, samtidigt som han visade upp dess mest brutala sidor.

Filmen, som byggde på Nicholas Pileggis reportagebok om den före detta gangstern Henry Hill, blev en stilistisk och dramaturgisk triumf. Det är mer än man kan säga om Kevin Costners ”Dansar med vargar”, filmen som sopade mattan med Scorseses gangsterepos på Oscarsgalan 1991 (Scorseses första regi-Oscar fick han så sent som 2007, för ”The departed”).

4. ”Dödspolarna” (1973). 

Många ser ”The last waltz”, filmen om The Bands dödssuckar, som ett av Scorseses främsta verk. Men jag har alltid föredragit hans innovativa användning av musik i spelfilmerna framför musikdokumentärerna.

När The Ronettes Wall-of-sound-rökare ”Be my baby” drar i gång ”Dödspolarna” sätter den omedelbart tonen för filmen. Och den perfekt orkestrerade scenen där den småkriminella hetsporren Johnny Boy (De Niro) glider in på en klubb till Rolling Stones ”Jumpin’ Jack flash” är det närmaste man kan komma visuell extas, utan en gnutta naken hud.

5. ”The king of comedy” (1982). 

Det här är en av Scorseses mest udda filmer; De Niro var den drivande kraften bakom den, han ville göra något annorlunda efter sina många seriösa roller. Men berättelsen om stalkern Rupert Pupkin (De Niro) förvandlades i Scorseses händer till en skruvat obehaglig, becksvart komedi om kändisfixering och mediekultur, en film som på sätt och vis är mer aktuell i dag än den var på 80-talet.

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro