ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Melodifestivalen – folkfesten vi älskar att hata

Johan Kellman Larsson · 8 Mar 2013
Uppdaterad 23 Jan 2014
Melodifestivalfinalen lockade fyra miljoner tv-tittare förra året. Men trots det enorma suget envisas kultureliten med att såga evenemanget år efter år. Hur kommer det sig att årets största folkfest fortsätter att röra upp så mycket känslor? 

Melodifestivalfinalen lockade fyra miljoner tv-tittare förra året. Men trots det enorma suget envisas kultureliten med att såga evenemanget år efter år. Hur kommer det sig att årets största folkfest fortsätter att röra upp så mycket känslor? 


Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram – genom alla tider. Hur kommer det sig? Och varför står etablissemanget där bakom finkulturstaketet och kastar dynga på folkfesten? I jakten på svar sonderar Wkd schlagerterrängen, läser de mest indignerade kritikerna och pratar med en kulturchef, Melodifestivalens representant samt en okrönt schlagerkung.

klar

Artikellänk är kopierad

Popartisten Danny Saucedo flackar med blicken, tittar ner i manuskortet och vänder sig mot 3 500 personer som samlats i en massiv betonglada utanför Karlskrona ”Är. Ni. Laaaaddade?!” Gensvaret från studiopubliken är öronbedövande. Flertalet sträcker upp ena handen i luften och börjar vifta frenetiskt med den symbol som på senare år blivit så tydligt associerad med Melodifestivalen: den kulörta ballongen.

I deras uppspärrade ögon, en närmast vansinnig lycka. Det är i början av februari 2013 och den första deltävlingen av sex. Dagen efter släpps tittarsiffrorna; 3,6 miljoner har sett programmet på tv. Succéstarten slås upp stort i riksmedierna. På SVT firas det med gräddbakelser. Det är den bästa öppningen för Melodifestivalen – någonsin. – Det är en astronomisk siffra, säger SVT:s evenemangschef Thomas Hall till branschtidningen Resumé.

Gott så? Jo, då. Men de efterföljande dagarna händer också något på landets kultursidor. De litterata högdjurens kritik mot schlagerspektaklet – mot bröstkupper, paljettklänningar och själlösa tonartshöjningar – är inte på något sätt ny men den här gången blir den sällsynt grov. I Expressen kallar Gunilla Brodrej public services satsning på Melodifestivalen för ”skamlös” och programmet för en musikalisk anrättning med extra mycket socker, men som ändå ”smakar skit”.

I Svenska Dagbladet skriver Anders Q Björkman: ”Vad gör Melodifestivalen för flickorna (och då menar jag förutom att leverera undermålig musik)? Skulle man inte kunna säga att festivalen ofta erbjuder flickorna de mest konservativa och könsrollsbundna förebilder som det över huvud taget går att uppbringa?” Allra mest indignerad är Alex Schulman, i Aftonbladet: ”Det är Guantánamo-­nivå på den här tortyren, så satanisk in i varje beståndsdel.”

Jag kontaktar Expressens kulturchef Karin Olsson och frågar varför hon tror att Melodifestivalen lockar fler tittare än någonsin. – Programmet har vid sidan av stora sportevenemang blivit en lägereld, som samlar befolkningen till ett säkert samtalsämne vid kaffeautomaten. De sociala medierna har också gjort det mer intressant att titta, eftersom man kan livekommentera med sina kompisar.

Christer Björkman har sagt: ”Vi gör Melodifestivalen för att främja och berika svenskt musikliv.” Hur ser du på det?– Melodifestivalen, med sin generellt sett ganska låga musikaliska nivå, snarare utarmar musiklivet. Vilka andra musikprogram har SVT, förutom tramsprogrammet ”Maestro”? Nästan enda sättet för musiker och artister att göra comeback i dag är att ställa upp i Melodifestivalen, vilket är lite tragiskt.

Vad har Melodifestivalen, som lockar fyra miljoner tittare (finalen i fjol), för betydelse för svenskt kulturliv?– För kulturlivet spelar det ingen roll, för nöjesindustrin desto mer.

När jag ringer SVT:s evenemangschef Thomas Hall och läser upp kulturchefens citat hör jag en återhållsam suck på andra sidan linjen.– Jag tycker att hon är okunnig om SVT:s samlade musikutbud. Dessutom anser jag att kultureliten har en snobbig syn på musik. Melodifestivalens samlingsskiva är ju den som säljer bäst, år efter år. Och artisternas efterföljande turnéer är alltid välbesökta. Vi försöker göra programmet så brett som möjligt men det verkar inte spela någon roll. De här människorna har gjort det till en sport att ogilla Melodifestivalen.

Utarmande eller berikande? Vämjeligt eller vackert? Den traditionsenliga schismen mellan fin- och fulkultur i schlagersammanhang består förstås på grund av en anledning. Här finns en nyttig mediedramaturgi, som gynnar både ”Folkfest!”-Hall och ”Tondött spektakel!”-Olsson. Men om vi håller oss till fakta en stund. Klart är att den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest är det mest sedda underhållningsprogrammet i landet genom alla tider. Finalen i fjol lockade fler tittare än Kalle Anka på julafton, en annan kuriös institution inom svensk television.

Melodifestivalen har en unik ställning i Europa; inget annat land kommer i närheten av våra tittarsiffror. Sverige har också varit ett av de mest framgångsrika läderna under den internationella tävlingens historia. Vi har deltagit 52 gånger, vunnit fem gånger och vid 17 tillfällen placerat oss bland de fem främsta. Hur kommer det sig?

Bert Karlsson – självvald konung över schlagerland – har naturligtvis en teori. – Det finns inga andra musik- eller underhållningsprogram som kan tävla med Melodifestivalen i det här landet. Det finns ingen konkurrens över huvud taget. Allt annat är karaoke. Och när allt annat bara är varianter på ”Mellon”, då är det klart att det blir populärt. Dessutom har vi alltid varit ett starkt musikland, vilket förstås bidragit till framgångarna. Men vi hade kunnat vara ännu mer framgångsrika om svenska folket fattat lite bättre vad som är en bra låt, säger Bert Karlsson.

TT Spektra skrev, efter den stora finalen 2008, en artikel med rubriken ”Har schlager-EM spelat ut sin roll?” I texten kallades programmet för ett ”fiasko”, eftersom tittarsiffrorna var historiskt låga och Charlotte Perrelli slutade på en 18:e plats. Hur många som såg programmet? 2 810 000. Ingenting illustrerar, ironiskt nog, bättre Melodifestivalens institutionaliserade roll i svensk tv. Att Loreen vann schlager-EM i fjol har säkerligen bidragit till årets ovanligt tittarstarka upplaga, men historien visar att Melodifestivalen inte behöver någon musikalisk framgång för att locka miljonpublik. 

Slutsats? Så länge all övrig underhållnings-tv fortsätter vara ”karaoke” (om vi nu ska tro Bert Karlsson), så länge ett program som lockar nästan tre miljoner tittare ens i teorin kan vara ett fiasko och så länge svenska folket fortsätter engagera sig i kravlösa Sean Banan-figurer – då kommer M/S Schlager fortsätta glida fram som en dånande partyfärja genom den svenska tv-arkipelagen. Småbåtarna får vika undan. Och varför inte? Att under sex veckor få se en halv nation rusa hand i hand genom ett musikaliskt konfettiregn – där precis allt är tillåtet – kan naturligtvis från ett perspektiv betraktas som rätt förlösande.

klar

Artikellänk är kopierad

Johan Kellman Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro