ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Nu hylllar vi bitchen

Björn af Kleen · 1 Okt 2009
Uppdaterad 14 Feb 2011

• Hollywoodfrun Anna Anka är inte den enda råbarkade kvinnan i ankdammen just nu • Björn af Kleen tecknar bitchens historia • Vi verkar ha fått nog av Svenssontyper och sköna stjärnor

klar

Artikellänk är kopierad

Förra fredagen såg jag regissören R J Cutlers dokumentärfilm om Vogues amerikanska chefredaktör Anna Wintour på en helt fullsatt biograf i New York. Så fort Wintour dök upp i bild gick ett förväntansfullt sus genom publiken. När hon öppnade munnen, och utstötte något dräpande på sin knastertorra brittiska, började publiken fnissa förtjust.

Det var som om hela salongen plötsligt var stormförälskad i denna tidigare så fruktade modemogul.

Framgången för dokumentärfilmen ”The September issue” indikerar att det är gynnsamma tider för den råbarkade yrkes-kvinnan.

Begreppet ”bitch”, som har en mer oförsonlig klang på svenska än engelska, är enligt Nationalencyklopedin ett uttryck för en kvinna som ”uppträder aggressivt, vilket dock inte nödvändigtvis uppfattas som negativt”.

"The September issue"utger sig för att handla om det tjockaste numret i Vogues historia, men är till syvende och sist ett porträtt av en framgångsrik yrkesroll. I den meningen påminner filmen om "Svenska Hollywoodfruar", där vi fascinerat följer hur Anna Anka läxar upp underhuggarna på egendomen.

Den bokstavliga betydelsen av ”bitch” är tik. Redan under medeltiden började dock begreppet användas som nedlåtande tillmäle på lössläppta kvinnor. Under 1900-talet har betydelsen av ordet breddats, till att omfamna särskilt krävande och svårbemästrat kompetenta kvinnor. Under det senaste amerikanska presidentkampanjen uppstod rabalder när John McCains anhängare frågade sig hur republikanerna skulle kunna vinna över "that bitch" och syftade på Hillary Clinton.Den hajp som just nu råder kring vissa bitchiga yrkeskvinnor, till exempel Anna Wintour, skulle man kunna se som en kulmen på medvetna feministers försök att återvinna ordet "bitch" och ladda begreppet med något mer positivt än den ursprungliga kvinnohatiska innebörden. Ett känt amerikanskt magasin som bevakar populärkultur ur ett feministiskt perspektiv kallar sig Bitch Magazine. Och författaren Elizabeth Wurtzel följde upp sin succébok "Prozac nation" med en bok om bitchen, ”Bitch: In praise of difficult women”.

Joan Holloway är ytterligare en just nu hyllad kvinna med klart bitchiga kvaliteter. Joan är chef över sekreterarna på Sterling Cooper, den reklambyrå i New York som tv-serien ”Mad Men” handlar om. Mot sina understående medarbetare är Joan Holloway lika nedlåtande arrogant som någonsin verklighetens Anna Wintour. För detta har hon paradoxalt nog vunnit publikens hjärtan.

New York Magazine kallar henne tv:s mest oväntade hjältinna.   Som tack för bitchigheten har Christina Hendricks, skådespelaren bakom Joan Holloway, karriär tagit fart. På Facebook kan man bli en av tusentals deltagare i Joans fangrupper och på bloggen What Would Joan Holloway Do? kan man ratta sin vardag efter Joans bitchighet. Om någon påflugen snubbe i bar flåsande frågar vad man tycker om institutionen äktenskapet, kan man likt Holloway svalt replikera: "Vem vill bli institutionaliserad?".

Joan Holloway är ett svar på den kvinnoroll som den brittiska kolumnisten Julie Burchill efterlyste i en krönika i The Guardian för ett år sedan. Julie Burchill drömde om en ny typ av bitch, skrev hon, en briljant retrobitch med vässade klor helt utan systerlig lojalitet. Burchill fann det samtida bitchandet falskt förmyndarmässigt.

Kvinnor i tidningsspalter och i morgonsoffor förklär sin elakhet och sitt förakt mot andra kvinnor i tycka-synd-om-tonläge. Sådana gråtmilda kattbråk bryter ner kvinnor snarare än gör dem starkare och stoltare. Enter: Joan Holloway.Alldeles nyligen skred Tina Brown, tidigare chefredaktör för New Yorker och Vanity Fair till Anna Wintours försvar. Tina Brown förklarade Anna Wintours förvandling från hatad till älskad bitch med att publiken har tröttnat på "vanliga människor".

Det skulle också förklara Anna Ankas dragningskraft. I ett decennium har mediedramaturgin gått ut på att sänka stjärnor till jordnära individer, vilka som helst. En minutiöst välklädd, välformulerad, elitistisk och stormrik Anna Wintour är den fullständiga kontrasten till det "sköna", opretentiösa stjärnideal som till exempel kvällstidningarnas fredagsbilagor efterfrågar vecka efter vecka.

En bitch kan aldrig vara "skön".

klar

Artikellänk är kopierad

Björn af Kleen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro