ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Ojämn men sevärd uppföljare

Elin Larsson · 22 Nov 2013
Uppdaterad 22 Nov 2013
RECENSION: "THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE" Jennifer Lawrence karaktär Katniss har växt från en trulig tonåring till en människa med nyvunnen politisk medvetenhet.

RECENSION: "THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE" Jennifer Lawrence karaktär Katniss har växt från en trulig tonåring till en människa med nyvunnen politisk medvetenhet. Foto: Murray close


The Hunger games: Cathing fire” är en typsik uppföljarfilm med de problem som medföljer en sådan. Men Jennifer Lawrence lyfter filmen som en rasande Katniss med opolerad politisk medvetenhet.

klar

Artikellänk är kopierad

RECENSION: "The hunger games: Catching fire"

BETYG: 3

President Snow (Donald Sutherland), ledaren över Panem, en post-apokalyptisk nation bestående av tolv från varandra segregerade distrikt, har ett problem. Det stavas Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence), och hon är vinnare av den senaste omgången av Panems årliga, ­direktsända ”hungerspel”, i vilka barn från distrikten tvingas tävla mot varandra på liv och död.

Katniss har trotsat makten och sått frön av hopp hos befolkningen. För att undvika en revolution måste hon förgöras. Snows drag blir att utlysa en mästarnas mästare-variant av hungerspelen.

”The Hunger games: Catching fire” är en typisk uppföljarfilm med de problem som medföljer en sådan. Man förväntas ha sett den första filmen, där de viktiga miljö- och karaktärsetableringarna klarades av. De nya rollfigurer som introduceras blir aldrig mer än skissartade, och den obehagliga känslan av utsatthet är inte lika påtaglig här.

Föregångaren kritiserades för att vara en sorts ”Battle Royale”-light, men aspirerade aldrig på att likna Kinju Fukasakus av hårddragen satir och blodsprutande präglade filmer. ”Catching fire” är än mer ­Hollywoodskt välpolerad. Det är lyckat för spänningseffekten, men det gör också att ohyggligheten i idébygget bakom Snows hemsnickrade gladiatorspel tonas ned. Adrenalinruset som infinner sig när ­filmens hungerspel väl rullar igång, blir extra obehaglig med tanke på den reality-­tv- och kändiskult-kritik som finns i Suzanne Collins litterära förlagor.

Det är Lawrence som verkligen lyfter ”Catching fire”. Skickligt förvandlar hon den truliga tonåringen Katniss till en ­människa med nyvunnen, opolerad politisk medvetenhet.

Och det är framför allt där, i Katniss raseri, som ”Catching fires” viktigaste syfte visar sig: Att skapa skyhöga förväntningar inför de kommande ”Mockingjay”-filmerna. 

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. Publisher och ansvarig utgivare Thomas Eriksson. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro