ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Ölrepubliken – uppkäftigt och ständigt lockande

Carl Reinholdtzon Belfrage · 14 Feb 2013
Uppdaterad 15 Feb 2013
Ölrepubliken – uppkäftigt och ständigt lockande Ölrepublikens mat är inte förtjusande. Det är däremot det färgstarka utbudet av öl.

Ölrepubliken – uppkäftigt och ständigt lockande Ölrepublikens mat är inte förtjusande. Det är däremot det färgstarka utbudet av öl. Foto: Lena Garnold


Ölrepubliken får ett högt betyg, inte tack vare maten utan på grund av sin kompromisslösa syn på den bruna brygden.

klar

Artikellänk är kopierad

Restaurangen som är vad den heter.
Restaurangen som är vad den heter.

Ölrepubliken är ett Narnia för ölälskaren i mig. Jag öppnar dörrarna till restaurangen och en parallell värld av humle öppnas. Det är inte lokalen jag älskar (den är väldigt tråkig). Det är inte heller maten jag är förtjust i (jag och min gode vän Daniel äter för aftonen den slarvigt hopsatta hamburgaren och en ordinär råbiff). Nej, vi återkommer ständigt på grund av de nakna, små mörka glaskropparna och många tapparna, en palett av likaledes egensinnig, komplex som färgstark öl. 

Vi reser oss upp från vårt matbord, ställer oss i den överfyllda baren och beställer Flying Dog Raging Bitch (smakar som ett svärd doppat i honung körts ner i din hals) samt ett par Mikkeler Kärlek (med en mineralitet som ett naturvin). Dessa bryggeriers historia beskriver bäst min inställning till Ölrepubliken, och 3 små rum för den delen:

Flying Dogs grundare George Stranahan fick ölidén efter en tur upp på K-2 utan vare sig syrgas, erfarenhet eller ett extra par långkalsonger. Väl hemma valde George att fira sitt nyfunna kall med att bjuda in sin granne och hyresgäst, en viss Hunter S Thompson, samt deras brittiske bekant Ralph Steadman, som med sina illustrationer blivit världskändis tillsammans med Thompson när Rolling Stone publicerade Fear and Loathing in Las Vegas 1971, som delägare till Flying Dog.

Deras gonzo-attityd, med den ursprungliga slogan, myntad av Ralph Steadman, ”Good Beer, No Shit”, innebar att de först förbjöds att marknadsföra ölen. Ölen förbjöds till och med helt i Texas vilket gav försäljningen samma boost som den för Dixie Chicks. 

Mikkeller startade 2006 i Danmark och var tänkt som en käftsmäll till Carlsberg, Tuborg och alla andra jättar som serverat danskar me-dioker öl i årtionden. Mikkeller ville utmana inte bara dessa jättar utan också dan-skarnas, och numera världens, smaklökar och har till dags datum bryggt flera hundra olika galna blandningar.

Jag tas med på en resa varje gång jag öppnar en ny sort. Likt Flying Dog, men tvärtom Carlsbergs filosofi, är dessa mikrobryggerier väldigt stängda. Det finns ingen Disney-liknande ölturism där man kan lotsas med tåg genom ölfabriken, i stället fokuserar man på drycken och serverar den minst inställsamma smakupplevelsen du kan tänka dig. 

Samma kompromisslöshet, integritet och uppkäftighet präglar Ölrepubliken – i varje av deras väl utvalda ölsorter ligger en liknande personlig historia, om det så är ovan nämnda eller Camden, Nøgne Ø eller Mohawk, för den delen. Det är därför jag ständigt finner mig återvända hit.

klar

Artikellänk är kopierad

Carl Reinholdtzon Belfrage
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro