ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Omfamnar stora ämnen

Sara Thorstensson · 20 Jan 2009
Uppdaterad 15 Feb 2011
Men Laleh borde omfamna sin göteborskhet oftare, menar Metros recensent Maria Forsström.

Men Laleh borde omfamna sin göteborskhet oftare, menar Metros recensent Maria Forsström. Foto: Urban Brådhe


klar

Artikellänk är kopierad

Artist: LalehSkiva: Me and Simon (Warner)Betyg: •••

Jag kommer ihåg två låtar från skivan. Den ena heter ”Nation” och där låter Laleh lite arg. Lite arg, till skillnad mot den faktiskt rätt avdomnade känsla hon bjuder på i övrigt – märkligt nog, för hon tar sig an de stora ämnena, ni vet, odödlig kärlek, livsläxor och så vidare. Bara att det inte låter så stort, inte ens fast hon stilar med en hel symfoniorkester.

Nåja. Den andra låten heter ”Bjurö klubb” och låter som något Håkan Hellström hade kunnat göra men mer nytvättat. Det är första gången jag tänker på att Laleh faktiskt är från Göteborg. Annars har hon ju mest känts som ett isländskt troll, eller någon annan typ av kärleksfullt väsen, kanske från Gävle. Jag anser att hon borde omfamna sin göteborgskhet oftare.

Hallå, detta är Moneybrother

Artist: Molotov JiveSkiva: Songs for the fallen apart (Bonnier Amigo)Betyg: ••

Tidig Bruce Springsteen-rock kors-befruktad med The Clashs punkigare energi. Inte helt originellt, det är ju precis vad Moneybrother sysslar med. Men pop-refrängerna är emellanåt så snygga att man möjli-gen kan ha överseende med de övertydliga influenserna.

Svårare är det att blunda för den identitetssökande Karlstadgruppens Stalintrogna bandnamn. De borde döpa om sig till Lillebrorsan.

Räddas av svängig metal

Artist: Sepultura Skiva: A-lex (Steamhammer/SPV/Border) Betyg: •••

Sist var det Dantes ”Den gudomliga komedin” som inspirerade. Den här gången har Sepultura utgått från ”A clockwork orange”. Bandet har till och med tagit fasta på huvudpersonen Alex fascination för Beethoven i låten ”Ludwig van”.

Och visst blir det lite för mycket pretentiös konceptplatta emellanåt. Tack och lov räddas skivan gång på gång av den svängiga och primitiva metal som bandet är så fruktansvärt bra på.

Många lån utan riktning

Artist: Scott WeilandSkiva: Happy in galoshes (New West/Playground)Betyg: ••

Att Scott Weiland, känd som hårt festande frontman i Velvet Revolver och Stone Temple Pilots, är förtjust i David Bowie hördes redan på förra solosläppet.

Det förlåter dock inte hans intetsägande version av ”Fame” – dessvärre inte enda tveksamheten på den här dubbelplattan. ”Happy in galoshes” vacklar fram, lånar från alla möjliga håll utan någon tydlig riktning, och låt efter låt faller ner i anonymitetens mörka hål.

Snällare och tråkigare

Artist: Keyshia Cole Skiva: A different me (Geffen/ Universal)

Betyg: •••

Keyshia har alltid känts mer äkta än andra i samma genre som sjunger om hjärta och smärta, förmodligen för att hon skriver sina egna låtar och har varit med om en hel del.

Här visar hon en snällare och gladare sida än vanligt men det blir också tråkigare så. Visst unnar man henne att få vara lycklig men hon är klyschigt nog bättre när hon låter olycklig.

klar

Artikellänk är kopierad

Sara Thorstensson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro