ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: Blondie

Elin Larsson · 22 Nov 2012
Uppdaterad 22 Nov 2012

Foto: Nordisk film


Jesper Ganslandts nya film Blondie” är en film om tre hemvändande systrar och deras distanserade mor. Men filmen dyker tyvärr aldrig ner på djupet hos rollfigurerna, skriver Elin Larsson.

klar

Artikellänk är kopierad

A tt göra en film som radikalt bryter mot ens tidigare verk låter som en spännande idé, och det är lätt att förstå Jesper Ganslandts längtan att kreativt frigöra sig från den naturalism som präglat hans tidigare filmer, och kanske särskilt den helt fantastiska ”Apan” (2009).

Resultatet, ”Blondie”, är en film som ger intryck av att kämpa för sin egen existens.

Handlingen cirklar kring tre hemvändande systrar och deras 70-årsjubilerande mamma. Filmen är indelad i tre akter, med modersuppgörelsen i centrum. Den äldsta av systrarna och mest på tvärkant mot den distanserade Sigrid (Marie Göranzon) är Elin, en kolasnortande Paris-modell (Carolina Gynning) med förrädiskt hård yta. Yngst och mest hunsad är Lova (Alexandra Dahlström), som även hon flytt familjehemmet, men saknar de äldre systrarnas självförtroende. På ”hemmaplan” styr och ställer Katarina (Helena af Sandeberg) med outtröttlig frenesi, till systrarnas stilla förtret.

I filmens första akt byggs scenariot upp. Stor fest ska hållas, med högborgerlig pompa och ståt, i Sigrids ära. Inte oväntat krackelerar bygget några drinkar in i middagen.

Som karaktärsdriven film är ”Blondie” ett misslyckande, bara stundvis nuddar den vid det som försiggår inom de fyra kvinnorna. Det är synd, dynamiken mellan Göranzon, Gynning, af Sandeberg och Dahlström är påtaglig och hade vunnit på ytterligare intensifiering av rollfigurernas samspel. 

I motvind arbetar även filmens trevande händelseutveckling, något som förstärks av stundvis handhållen kamera och självmedveten berättarstruktur. Kanske är det medvetna grepp, men de distraherar snarare än för filmen framåt.

Nu råkar Ganslandt vara en oerhört skicklig filmskapare -- ”Blondie” är måhända hans svagaste prestation hittills, men jag faller ändå för dess svala skönhet och, som nämnts, rollfigurerna. För mig är dock Ganslandts tydliga ambition att förnya sig mer spännande än själva filmen. 

I alla fall den här gången.

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro