ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: Broken

CG Karlsson · 21 Mar 2013
Uppdaterad 21 Mar 2013
Elvaåriga Skunk (debutanten Eloise Laurence) och hennes advokatpappa (Tim Roth) charmar med sin subtila humor.

Elvaåriga Skunk (debutanten Eloise Laurence) och hennes advokatpappa (Tim Roth) charmar med sin subtila humor. Foto: Non Stop


Teaterregissören Rufus Norris filmdebuterar med svåretiketterade Broken”. En historia om pojkflickan Skunk som blir vittne till en misshandel som inleder en spiral av våld i medelklasskvarteret.

klar

Artikellänk är kopierad

Hon kallas Skunk, är en elvaårig pojkflicka med diabetes och spelas av debutanten Eloise Laurence vars trubbiga charm är så oemotståndlig att hon vinner oss redan efter några se-kunder på duken. Skunk lever med sin ensamstående, sympatiske, men stressade, advokatpappa (Tim Roth), sin storebror och familjens polska au pair Kasia vars pojkvän (Cillian Murphy) även Skunk är betuttad i. Men hon inser att jämnårige killkompisen Dillon är ett mer realistiskt alternativ och låter honom därför få en puss. Så långt filmens lättsamma sida som med sin subtila humor puttrar på sida vid sida med det mörker som antyds av titeln.

Skunk blir vittne när en grannfamiljs begåvningshandikappade son misshandlas av en annan granne – en hetlevrad änkling vars tre unga döttrar liksom sin olycklige far sätter skräck i omgivningen. Misshandeln inleder en spiral av våld i detta, vid första anblicken, fridfulla medelklasskvarter. Skunks blick på en alltmer förvirrande vuxenvärld står i centrum för denna ostyriga och svåretiketterade film som rör sig mellan impressionistisk socialrealism och våldsam melodram och dessutom har uppbruten kronologi à la ”Pulp fiction”. 

Filmdebuterande teaterregissören Rufus Norris borde nog ha dödat några älsklingar, han gapar över rätt mycket i sin, med teman och rollfigurer, aningen överlastade och kanske inte alltid hundraprocentigt trovärdiga 90-minutersfilm. 

Vissa kan nog också tycka att dess indiekostym möjligen är lite sliten. Men ändå. Här finns så många gyllene ögonblick, så mycket medkänsla och – faktiskt – komik att jag bara inte kan sätta den betygstrea jag väl rimligen borde. För då kanske ni stannar hemma och missar allt det fina. Som värmen i scenerna mellan Laurence och en lågmält ypperlig Roth. Nämnde jag förresten Damon Albarns känsliga musik?

klar

Artikellänk är kopierad

CG Karlsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro