ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: "Call girl"

CG Karlsson · 8 Nov 2012
Uppdaterad 9 Nov 2012
Pernilla August briljerar som lynnig bordellmamma i ”Call girl”. Överlag är skådespeleriet ypperligt, tycker Metros filmrecensent.

Pernilla August briljerar som lynnig bordellmamma i ”Call girl”. Överlag är skådespeleriet ypperligt, tycker Metros filmrecensent. Foto: Jukka Male


Långfilmsdebuterande Mikael Marcimain skildrar den politiska maktens sexköpare i ett svenskt 1970-tal i Call girl”. För den mest briljanta insatsen står Pernilla August som bordellmamman.

klar

Artikellänk är kopierad

Trots vissa etiskt tveksamma grepp är detta en filmisk triumf med fantastisk tidskänsla, lysande skådespeleri och magiskt foto. På bild Simon J Berger, som nyligen sågs i "Torka aldrig tårar utan handskar".
Trots vissa etiskt tveksamma grepp är detta en filmisk triumf med fantastisk tidskänsla, lysande skådespeleri och magiskt foto. På bild Simon J Berger, som nyligen sågs i "Torka aldrig tårar utan handskar".Foto: Jukka Male

Det är valåret 1976 och Socialdemokraterna ska snart förlora regeringsmakten för första gången sedan 1930-talet. På ett deppigt ungdomshem i en Stockholmsförort bor trasiga 14-åringen Iris (Sofia Karemyr) och hennes jämnåriga kusin Sonja (Josefin Asplund). Övergivna av vuxenvärlden och med usel självkänsla är de perfekta byten för bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August) som behöver unga tjejer för att serva kunderna ur samhällets styrande skikt.

Långfilmsdebuterande regissören Mikael Marcimains (”Lasermannen”, ”Upp till kamp”) och Marietta von Hausswoolff von Baumgarten (manus) har i intervjuer tryckt på att filmen är en fiktiv historia, om än inspirerad av verkliga händelser. De vill skildra maktstrukturer snarare än peka ut enskilda politiker.

Samtidigt ger de filmens sexköpande, icke namngivna, statsminister (Magnus Krepper) repliker som ligger nära klassiska Palmecitat och låter honom ha ett tv-möte med en USA-aktris som direkt för tankarna till Palmes möte med Shirley MacLaine. 

Bortsett från dylika etiskt tveksamma grepp och några onödiga thrillerklichéer är ”Call girl” rent filmiskt ändå en triumf. 

Mikael Marcimains besatthet vid detaljer handlar om mer än yta, han skapar en atmo-sfär och tidskänsla vars autenticitet är fantastisk. Fotografen Hoyte van Hoytema (”Låt den rätte komma in”, ”Tinker tailor soldier spy”) är en annan nyckelperson vars bilder ännu en gång har närmast magiska kvaliteter.

Skådespeleriet är genomgående ypperligt och såväl filmdebutanten Sofia Karemyr som Josefin Asplund gestaltar utsattheten hos sina unga rollfigurer smärtsamt övertygande. För filmens mest briljanta insats står ändå Pernilla August. Hennes lynniga bordellmamma rör sig mellan mjukt smickrande, krasst affärsmässig och stålhårt brutal – och är i varje sekund kusligt trovärdig.

klar

Artikellänk är kopierad

CG Karlsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro