ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: Django unchained”

Elin Larsson · 17 Jan 2013
Uppdaterad 17 Jan 2013
Recension: ”Django unchained”

Recension: ”Django unchained”


klar

Artikellänk är kopierad

Härom veckan tjurade Quentin Tarantino ihop på en tv-journalist som undrade ifall våldet i hans filmer kan kopplas ihop med verkligt våld. Det hela avslutades med den inte helt Yngwie ”You’ve unleashed the fucking fury!” Malmsteen-coola repliken: ”I’m shutting your butt down!” Tarantinos reaktion var förstås inte okej, men att han tröttnat på frågan är förståeligt – bruket av färgstarkt övervåld har präglat hans filmer sedan debuten 1992, och ifrågasatts förr.

I dag känns den dessutom orättvist riktad, med tanke på de gravt blodsbestänkta filmer som numera visas på bio, eller i tv-serieform. En konsekvens av det senare är också att Tarantinos filmer inte riktigt chockar som förr. För även om ”Django unchained” bjuder på ett par rejält slaskiga scener tror jag att hans fans i första hand kommer att förvånas över filmens långsamma tempo, återhållsamma dialog och av de myspysiga bromance-scenerna.

”Django unchained” är (som de flesta Q T-filmer) en hämndsaga, där titelfiguren, en svart slav, fritas av en vit prisjägare (Christoph Waltz, lysande), för att bistå den senare i en skurkjakt. Snart blir dock Djangos fru (Kerri Washington), i händerna på en hänsynslös plantageägare (Leonardo DiCaprio), målet för resan. Med brinnande ögon, flinka revolverfingrar och en kompromisslös kaxighet gör Jamie Foxx västernhjälte (blodiga) avtryck inte bara på de vita förtryckare som korsar duons väg – i de slavar han möter tänder han gnistor av hopp och raseri.

Att ”Django unchained” skapat kontrovers i USA har nog främst att göra med att den behandlar slaveriet och den rasism som präglat, och präglar, det amerikanska samhället. Men den historiska kontexten har knappast att göra med en ny medvetenhet hos regissören. Snarare har han numer möjlighet att förverkliga sina galnaste visioner, må det vara krigsfilm à la ”12 fördömda män” – eller en spagettivästernhyllning till Sergio Corbucci.

Vart utvecklingen ska leda återstår att se – men ”Django un chained” erbjuder hopp.

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro