ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: Hobbit – en oväntad resa”

Elin Larsson · 13 Dec 2012
Uppdaterad 13 Dec 2012
Recension: ”Hobbit – en oväntad resa”

Recension: ”Hobbit – en oväntad resa”


Tonen i Hobbit – en oväntad resa” är förvånansvärt munter. Men fåniga element i en fantasyhistoria behöver knappast förstärkas, tycker Wkd:s filmrecensent Elin Larsson.

klar

Artikellänk är kopierad

Jag erkänner: mer pliktskyldigt än intresserat har jag följt Peter Jacksons ”Hobbit”-sida på Facebook och rabaldret kring den nya bildtekniken. De enorma förväntningar jag kände inför den första ”Sagan om ringen”-filmen har inte riktigt infunnit sig.

Trots detta håller Jacksons ”Hobbit – en oväntad resa” mitt intresse vid liv under sin drygt tre timmar långa speltid. Som matinéäventyr fungerar den, besvikelsen snarare smyger sig på.

Utöver den bekanta berättarstrukturen – där en hobbit (Martin Freemans Bilbo), en trollkarl (Ian McKellens Gandalf) och deras gäng (här 13 dvärgar) ger sig ut på ödesvandring – pepprar Jackson ”Hobbit” full med referenser till ”Ringen”-trilogins inledande del. Effekten blir mer påfrestande än nostalgisk, och gör paradoxalt nog (handlingen utspelar sig som bekant tidsmässigt före ”Ringen”-filmerna) att ”Hobbit” känns som en blek upprepning.

Intrycket att filmen har svårt att stå på egna ben växer i och med att den saknar många av de byggstenar som behövs för att berättelsen ska bli fängslande, i stället för enbart uthärdlig. Dvärgledaren Thorins (Richard Armitage) motiv utvecklas tillräckligt för att man ska förstå drivkraften bakom hans reseföretag. Övriga figurer passerar däremot bara revy, i sällskap med slapstick-liknande drulligheter. Tonen i ”Hobbit” är överlag förvånansvärt munter, men att skapa buskis av fantasy är kontraproduktivt. Fåniga element ingår i grundformulan, de behöver knappast förstärkas.

Scenen där Bilbo och Gollum möts i den senares underjordiska näste är däremot magisk i all sin förrädiska stillsamhet. Mer av den varan hade ”Hobbit” behövt, snarare än 48 fps-teknik som egentligen inte bidrar så mycket till helhetsupplevelsen.

”Sagan om ringen” landade helt rätt i tid för drygt tio år sedan, då en bred publik hade fått upp ögonen för fantasy och annat som kan bakas in i begreppet ”nördkultur”. Filmåret 2012 har vi i stället riktat blickarna mot verkligheten. Jag är inte säker på att det talar till ”Hobbits” fördel. 

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro