ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: Skyfall”

Elin Larsson · 25 Okt 2012
Uppdaterad 25 Okt 2012
Recension: ”Skyfall” Daniel Craigs James Bond är aningen mer tilltufsad än tidigare.

Recension: ”Skyfall” Daniel Craigs James Bond är aningen mer tilltufsad än tidigare. Foto: Francois Duhamel / SF


Med en James Bond på dekis och en tydlig blinkning åt Christopher Nolans Batman-estetik lyckas Sam Mendes göra en okonventionell Bondrulle. Och tidsenlig till trots – Bond är underhållande.

klar

Artikellänk är kopierad

Att pumpa nytt liv i Bond – en Bond som dessutom firar 50 år som filmfigur i år – måste vara ett rätt otacksamt arbete. Hur många äventyr kan karln dra ut på innan biopubliken ledsnar, liksom? Sam Mendes och hans många medarbetare (främst fotografen Roger Deakins och kompositören Thomas Newman) gör dock en lysande kraftansträngning med ”Skyfall”.

Adeles coola tema och förtexternas Bond-figurer i en ovanligt mörk danse macabre sätter tonen, och återgången till känslan i ”Casino Royale”, 2006 års nylansering av Bondfranchisen, är välkommen. Christopher Nolans Batman-trilogi har nämnts som inspirationskälla till ”Skyfall”, och det är tydligt att Sam Mendes siktar åt det hållet, med Daniel Craigs tilltufsade Bond i en än mer illa åtgången version här än tidigare.

Efter att ha offrats av M (Judi Dench) på ett uppdrag, låter Mendes 007 återuppstå som neddekad (nåja) beach-bum. Men Bonds surrogatmoderskärlek väcks ändå till liv när en skurk från M:s förflutna siktar in sig på henne personligen. Return of the living dead, således.

Mendes anstränger sig för att väva ihop retroflirtar med en handling som sticker ut från övriga Bondfilmer. Och det känns visserligen smått okonventionellt att en kvinnlig 60-plussare utgör navet i en Bond-film. Men just replikerna och prylarna som ska återkalla minnet av gammel-Bond är ofta övertydliga och ger ett självmedvetet intryck. Till och med jag, som inte är ett större Bondfan, greppar dem.

Jag har en del invändningar mot ”Skyfall”, den påtagliga, rätt sökta patriotismen är en, sentimentaliteten i filmens påklistrade, på tok för utdragna slutparti är en annan.

Som tur är bjuder filmen på den bästa Bondskurken på evigheter. Så fort Javier Bardems blonderade, pråliga crackerskurk Silva – en sorts genialisk blandning av Klaus Kinski, Heath Ledgers Joker och Hannibal Lecter – uppenbarar sig förlåter jag (nästan) varje överflödig sekund av sexism och kitsch.

Bond må vara otidsenlig, men han är fortfarande fånigt underhållande.

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro