ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Recension: "The Avengers"

Elin Larsson · 26 Apr 2012
Uppdaterad 26 Apr 2012
Recension: "The Avengers"

Recension: "The Avengers" Foto: Disney


Fånigt – men på rätt sätt när regissören Joss Whedon samlar ihop en bunt lite motvilliga superhjältar i en Marvel all stars-rulle som är som en enda lång actionpackad final.

klar

Artikellänk är kopierad

Ända sedan den lilla teasersekvensen i slutet på ”Iron Man” från 2008 har många fantiserat om den här stunden.

Jag tror inte att de blir besvikna. Efter fem väääldigt ambitiösa ”prequels” (”Iron Man”, ”The incredible Hulk”, ”Iron Man 2”, ”Thor” och ”Captain America: The first avenger”) skulle det i och för sig mycket till för att misslyckas med Marvels all stars-rulle ”The avengers”. Den är en två och en halv timme lång final – en ojämn men saftig sådan – på en utdragen filmserie där vi redan introducerats för de flesta av huvudrollsfigurerna.

Det är fiffigt, inte bara som marknadsföringsgimmick, utan rent dramaturgiskt. Inte ens Joss Whedon, denna bakom kulisserna-kille som inte direkt har världens längsta långfilmsregi-cv men däremot magiska manusfingrar och en ypperlig känsla för populärkulturella fenomen, hade klarat av att ge utrymme nog till en välbehövlig karaktärsutveckling för filmens alla hämnare.

Nu slipper han, och kan fokusera på sin egen berättelse. Den är förstås ganska larvig. S.H.I.E.L.D-ledaren Nick Fury (Samuel L. Jackson) samlar ihop en grupp rätt motvilliga superhjältar för att rädda världen från asaguden Loke (Tom Hiddleston), som slagit sig ihop med utomjordiska krafter.

Jepp – fånigt. Men på rätt sätt. Filmen, ett hejdlöst mischmasch av originalseriens många äventyr, fångar nämligen fint det man skulle kunna sammanfatta som ”Marvelandan”. Whedon pepprar på med lustfylld action och en kavalkad svidande one liners. Bra, utan självdistans skulle en film där människor i tajta kläder slåss mot luftburna skoter-aliens och fornnordiska halvgudar i flottig page gå under.

Dessutom: Hulken får sin upprättelse. För första gången sedan 70- och 80-talens tv-serie känns han som ett riktigt monster, och Bruce Banner (Mark Ruffalo, utmärkt) som ett obalanserat men kontrollerat (nåja) geni. Bara det får betyget att kräla sig upp ett snäpp.

klar

Artikellänk är kopierad

Elin Larsson
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro