ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Riktigt bra – men lite opersonligt

Jonas Cramby · 4 Apr 2014
Uppdaterad 19 Dec 2016
Att äta på Metropol Palais är nästan exakt som man trodde att det skulle vara att gå ut och äta när man var liten, som hämtad ur Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.  

Att äta på Metropol Palais är nästan exakt som man trodde att det skulle vara att gå ut och äta när man var liten, som hämtad ur Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.   Foto: Henry Lundholm


Metropol Palais känns för mycket som en konceptkrog. Det är lite synd eftersom maten är riktigt bra, tycker Jonas Cramby.

klar

Artikellänk är kopierad

RECENSION: Metropol Palais – 4 glober

Att äta på Metropol Palais är nästan exakt som man trodde att det skulle vara att gå ut och äta när man var liten: personalen har vita stärkta rockar, inredningen består av mässing och röd sammet, det serveras ostron, det flamberas och till efterrätt rullas det till och med ut en liten gnisslig dessertvagn, som hämtad ur Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.

Precis som den bioaktuella filmen är dock inte Metropol Palais någon särskilt autentisk gammal finkrog utan mer en romantiserad, postmodern variant, sammansatt av ett gäng krogproffs som en slags nickning till det nöjespalats som låg i samma lokaler någon gång på 20-talet.

Metropol Palais av i dag består dock av ett brasserie, en bar och en stor före detta biosalong där man kan konferera, ha företagsfest eller kolla på krogshow. Brasseriets meny är gammaldags fransk och komponerad av kroglegendaren Roland Persson, tidigare kökschef på Grand Hotel medan vinkällaren basas över av Ia Orre, före detta rektor på Restaurangakademien. Vetekattens Richard Bingham står för desserterna medan hippa barkonsulterna Liquid Management har tänkt ut drinkarna en trappa upp.

Och redan där har vi kanske Metropol Palais största problem. Hela restaurangkonceptet känns lite för mycket som just det, ett koncept. Som en krog sammansatt av konsulter – inte av ett enda stort brinnande krögarhjärta. Man känner helt enkelt inte någon tydlig personlig avsändare, vilket är lite synd eftersom, med detta sagt, så är maten god. Riktigt förbaskat god till och med. Men jag börjar, som ni också borde, i baren. I en slags nygjord 20-talsmiljö serveras klassiska amerikanska förbudstidscocktails, omdöpta och smått franskifierade. Lite fånigt. Lite fint. Själva drinkarna är dock mycket bra och så länge man får en plats i någon av sofforna kan jag tänka mig att hänga här, länge.

Väl nere i matsalen inleder jag med att sno lite charkisar från från min kompis Oskars mycket fina charkbricka innan jag själv beställer in en en oeuf de cocotte ­ krämigt ägg med toppmurklor och sidfläsk. Oeuf, va gott!

Till huvudrätt ratar jag specialiteten saltinbakad entrecote till fördel för kycklingen, som serveras urbenad, tryffelspäckad och fullkomligt underbart old-schooltjusig. Som en liten cupcake gjord av kött. På den gnissliga dessertvagnen finns det mycket gott men jag väljer till slut en Baba au rhum – en romindränkt jästkaka som jag längtat efter sedan jag åt på Paul Bocuses autentiskt old-schooltjusiga L’Auberge du Pont de ­Collonges i Lyon (så fick jag det sagt också).

klar

Artikellänk är kopierad

Jonas Cramby
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro