ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Så gick det för kvinnorna

Lotta Imberg · 2 Okt 2008
Uppdaterad 15 Feb 2011
Ur Metro i september 2007. Elisabet Wallklint, Susanne Haring, Inga André och Bisse Svalberg på förra årets sminkkurs på Radiumhemmet i Solna. Inga André avled i lungcancer i somras. 

Ur Metro i september 2007. Elisabet Wallklint, Susanne Haring, Inga André och Bisse Svalberg på förra årets sminkkurs på Radiumhemmet i Solna. Inga André avled i lungcancer i somras. 


klar

Artikellänk är kopierad

Susanne har hållit föreläsningar om bröstcancer i Singapore, Bisse blev frisk lagom till pensionen och Elisabet jobbar heltid i skolan igen. Förra året träffade Metro dem på en sminkkurs för kvinnor med cancer. I dag är de fria från bröstcancern.

Susanne Haring har i dag nytt jobb på SJ Service Academy. Susannes hår har kommit tillbaka –  men hennes förr så spikraka strån är nu jättelockiga. – När jag blev klar med cellgifterna sa jag ”jag gör aldrig om det här”, så jobbigt var det. Men det är som att föda barn, minnet bleknar, säger hon.
Susanne Haring har i dag nytt jobb på SJ Service Academy. Susannes hår har kommit tillbaka –  men hennes förr så spikraka strån är nu jättelockiga. – När jag blev klar med cellgifterna sa jag ”jag gör aldrig om det här”, så jobbigt var det. Men det är som att föda barn, minnet bleknar, säger hon.Foto: Lotta Imberg

"Jag är inte rädd för något längre"

För ett år sedan såg sig Susanne, 51, i spegeln och undrade hur hon någonsin skulle bli normal igen. Men bara en månad efter sista cellgiftsbehandlingen började kroppen återhämta sig.– Det var som att det blommade, säger hon.

När Susanne fick sin diagnos bodde hon i Singa­pore. Det var också där hon avslutade sin strålbehandling i november förra året. I dag är hon tillbaka i Sverige med nytt heltidsjobb på SJ Service Academy. – Med det stöd jag fick från min familj kunde jag  vara min sjukdom till hundra procent när jag behövde det, så nu orkar jag jobba hundra procent, säger hon.

Hon var rädd att bröstcancern skulle stjäla flera år av hennes liv men känner sig nu pigg och ­upp­livad igen. Sjukdomen har även fått henne att släppa sina nojor. – Någonstans förändras man ju. Jag är inte rädd för något längre. Men jag är väl medveten om att jag inte är friskförklarad. Jag går på mina besök och det är inget ångestfyllt med det, säger hon.

I Singapore har Susanne även föreläst för svenska och nordiska kvinnoorganisationer om bröstcancer. – Jag har pratat om min egen historia och det har varit väldigt uppskattat. Det är mycket som man borde veta som kvinna, både i förebyggande syfte och om behandlingen. Jag har träffat så många som säger ”åh, jag har tackat nej till mammografi, jag är ju så ung”. Ålder har inte med saken att göra. Det drabbar oss äldre mer, men det finns alltför många unga som också drabbas.

– De kallade mig för ”Skalle-Per” på jobbet. Det är viktigt att det finns humor i en sådan här jobbig situation, att man kan skratta åt det, säger Elisabet, som nu har fått håret tillbaka.
– De kallade mig för ”Skalle-Per” på jobbet. Det är viktigt att det finns humor i en sådan här jobbig situation, att man kan skratta åt det, säger Elisabet, som nu har fått håret tillbaka.

"Man fångar dagen"

VILL UPP. Nu har det gått exakt ett år sedan Elisabet Wallklint, 50, avslutade sin cellgiftsbehandling.– Jag blir bättre och bättre för varje dag, säger hon.

– Man fångar dagen, det låter så larvigt, men man tar till vara saker på ett annat sätt, säger hon ett år efter att Metro träffade henne på sminkkursen på Radiumhemmet i Solna. Nästan lika länge har hon jobbat hundra procent på Fastebolskolan i Järfälla igen.

Det är först i efterhand som hon inser hur tuff behandlingen faktiskt var.– Jag fattade inte hur risig jag var förrän jag började bli bra igen. Antingen kan man välja att lägga sig ner och dö på en gång eller så väljer man att försöka leva, och det är det jag har gjort. 

Framtiden ser hon ljust på, trots att risken finns att cancern kommer tillbaka.– Det är ju något man måste lära sig att leva med, att vara observant och inte stoppa huvudet i sanden, säger hon.

Bisse njuter av pensionen och ledig tid ute på landet.
Bisse njuter av pensionen och ledig tid ute på landet.

"Man har livet till låns"

FRISK. Bisse Svalberg, 65, blev fri från bröstcancern precis lagom till pensionen. – Jag har inte riktigt kommit över att jag är frisk och ledig, säger hon.

Efter sista cellgiftsbehandlingen förra sommaren hade hon två kolsvarta naglar, ett öga som aldrig slutade rinna och ”nålar” i ena foten – men i dag är alla biverkningar borta. – Jag mår jättebra. Det är imponerande vad en gammal kropp står ut med, säger hon.

I förra veckan fick hon sin första pension och njuter nu av att kunna disponera varje dag precis som hon vill. Det blir bridge, båt och tid ute på landet – i väntan på ett nytt bröst. – Det betyder inte så mycket, min gubbe tycker inte alls att jag ska göra det. Jag känner mig aldrig generad eller blyg, men jag gillar symmetri och kläderna sitter snyggare, säger hon.

Konditionen har också kommit tillbaka.– Det tog lång tid. Jag var väldigt slut och flåsade bara jag stod och väntade på bussen, säger hon.

Även om Bisse är fatalistiskt lagd är hon i dag väldigt tacksam mot sjukvården – och stödet från familj och vänner. Dessutom har sjukdomen gjort det lättare att strunta i futtigheter och onödiga irritationsmoment. – Förhoppningsvis är man lite ödmjukare. Jag försöker tänka att man har livet lite till låns.

klar

Artikellänk är kopierad

Lotta Imberg
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro