ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Sidan 6-intervju med Mikael Niemi

Stockholm Ola Jacobsen · 8 Aug 2006
Uppdaterad 17 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

En grinig gammal tulltjänsteman hittas mördad med ett fiskhjuster i magen. Mikael Niemi har bytt genre igen. Nu har han skrivit en kriminalroman, men han är kvar i Pajala. – Det är en vanlig mordhistoria i Pajalamiljö. Men den gången har jag gjort lite utblickar i världen, till exempel i Stockholm.

• Du har skrivit ungdomsböcker, science fiction, humorromaner. Varför har du skrivit en kriminalroman den här gången? – Jag älskar kriminallitterarur. Så har jag ju polisfarsa. När han steg upp mitt i natten när jourtelefonen ringde. Det var en spänning i luften då.

• Har du svårt att bestämma dig för en genre? – Det roligaste är att byta. Jag har inga som helst fördomar för genrer. Jag försöker skita i vad man ska och vad man bör. Jag vill släppa fram punken. Att bryta och blanda stilar. Det får gärna klinga falsk, men hjärtat ska vara med.

• Du är ganska ensam om det. Det vanliga i Sverige är att man skriver i en genre. I samma tonläge. Få författare är breda, som jag. Man blir varnad, man ska hålla sig vid sin läst. Men jag vill inte bli en korv och potatisskrivare. Det för beräknande att bara skriva för att tjäna pengar.

• Vad ville du skildra i "Mannen som dog som en lax"? – Jag intresserar mig för det stillsamma statskontrollerade våldet i rättsapparaten. Våldet smyger sig fram med en stort lugn, ingen blir orolig. Det är svenskt. Det bygger på en tanke om kollektivet som är unikt för sverige. Vi är fortfarande bönder i en stor by. Jag tycker om det.

• Vad kan du om polisarbete? – Min farsa var ju polis. Men kriminalromaner som enbart handlar om polisarbete saggar efter hundra sidor om det inte händer något annat också. Man kan inte leta DNA i 350 sidor. Man blir less helt enkelt. Jag har språket och kulturen som underhistoria. Jag har skivet en bok som jag själv skulle vilja läsa.

• "Populärmusik från Vittula", "Svålhålet", "Mannen som dog som en lax". Varför har du så konstiga titlar på dina böcker? – Jag fakriskt väldigt nöjd med mina titlar. Jag ägnar många timmar åt att komma på rätt namn. Det är som att döpa ett barn. De har ett namn när de föds, man måste bara komma på det.

• Hur är en bra titel? – Det ska vara poesi i namet, man ska få blider i huvudet. De ska vara lite knäppa, man ska haja till. "Mannen som dog som en lax" är en skitbra titel. Jag får en blid av karl med en metkrok i munnen. Och laxen för tanken till mystiken här uppe. Man får med älven och det hörs att det är en krimbok.

***********Kapa den här om det ska kapas*************** • Säg en dålig titel. "Låt den rätte komma in". (av John Ajvide Lindqvist) Det är en av de bästa böckerna jag har läst på senare tid. Men titeln är urusel … "Låt dem komma in" … eller vad var det? Och vad handlar den om? Det skulle vara något saftigt i stället.

• Det talas två språk i boken, tornedalsfinska och svenska. Vilket är finast? – Tornedalsfinska, det är det som går ner i rötterna. Det språket lever i naturen. Det är det som hjärtat talar när uppe. ***********Kapa den här om det ska kapas***************

• Många personer i boken finns i verkligheten i Pajala. Vad säger de om att vara med i din bok? – Jag har frågat om tillstånd. När jag behövde någon på hemtjänsten som skulle hitta ett lik ringde jag dit och frågade. Det tog fem minuter för dem att hitta en kvinna. Varför ska man hitta på människor? Det finns ju riktiga.

• Det är inte alls lika mycket magi som i Populämusik från Vittula. Varför inte? Det förekommer lite varsel och sanndrömmar, jag har inte kunnat hålla mig i från det helt. Men jag försöker skriva en annan bok. Jag ville inte skriva samma bok om och om igen resten av livet.

• Hur gick det med Bengt Pohjanen, som du tårtade på hans filmvisning för några år sedan? Har ni försonats? – Jag har ringt upp honom och kollat om han är arg än. Det var han. Det är vapenvila, men kram och förlåt har det inte blivit.

• Varför gjorde du det? – Han smädade min släkt i sin kortfilm, så det var rätt gjort. Jag var beredd att ta dagsböter. Ibland ska man skita i folk som jävlas, ibland ska man ta fajten. I år har jag inte fått någon fiende, men en nya fiende vartannat år är lagom. Annars lever man för mesigt.

Ola Jacobsen [email protected]

klar

Artikellänk är kopierad

Stockholm Ola Jacobsen
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro