ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

Sparkar för de fattiga

Peter Lindholm · 13 Maj 2007
Uppdaterad 16 Feb 2011
Josephine Génetay syns motvilligt i skvallerpressen som en del av kungabarnens umgänge. Men hon är en äventyrslysten adrenalinknarkare också, vilket är förklaringen till att hon hamnat i slummen i colombianska Bogotá. Nu tar hon sina capoeiraelever till Sverige.

Josephine Génetay syns motvilligt i skvallerpressen som en del av kungabarnens umgänge. Men hon är en äventyrslysten adrenalinknarkare också, vilket är förklaringen till att hon hamnat i slummen i colombianska Bogotá. Nu tar hon sina capoeiraelever till Sverige. Foto: Urban Brådhe


klar

Artikellänk är kopierad

TVÅ VÄRLDAR Vad är väl en bal på slottet jämfört med kampdans i slummen? Josephine Génetay är van vid både och men brinner för det sistnämnda – även om det senast gick så hett till att hon bröt ett lillfinger.

Nu blir Josephine en slags ambassadör för capoeira i Sverige. I nästa vecka arrangerar hon ett femdagarsseminarium, på Daniel Westlings gym Balance, om den afrobrasilianska kampsporten som ser ut som en dans. Själv rör sig Josephine mellan olika världar. Drottning Silvia är hennes gudmor och i skvallerpressen omnämns hon ofta som bästa vän med såväl kronprinsessan Victoria som systern Madeleine. Men det umgänget kommenterar hon inte.

Josephine har pluggat film och teater i New York och varit verksam som teaterproducent i London, där hon satt upp pjäser som ”Some girls” med David Schwimmer (”Vänner”) och ”Fool for love” med Juliette Lewis (”Cape fear” , ”Natural born killers”). Men nu har hon förälskat sig i Colombia, trots att det betraktas som ett av världens farligaste länder. Där arbetar hon med gatubarn inom Mentor Foundation,  drottning Silvias organisation som verkar för att unga ska välja bort droger. – Jag tränar problembarn från slummen i och utanför Bogotá. I capoeiran har de funnit en en anledning till att inte ta droger, inte gå med i gerillan eller någon paramiltär grupp och använda vapen. Vad är är capoeira? – Ursprungligen är det en brasiliansk kampsport, som skapades av slavarna på på 1600-talet.  Efter filmer som ”Oceans twelve” och ”The interpretor” (”Tolken”) har det blivit väldigt trendigt. Jag började med det i London och gillar det för att det är så himla brett. Det är musik, kultur, dans, sång och sport. Jag känner inte till någon annan sport som man får allt detta i.

Hur hamnade du då i Colombia? – Jag blev övertalad av en kille i London att följa med dit för att göra en dokumentär. Han hoppade av en vecka innan, men eftersom jag älskar äventyr beslöt jag mig för att åka ensam. Resan var ju ändå inbokad. Och jag blev helt frälst av landet. Bogotá är en fantastisk stad, men det kan hända fruktansvärda saker hela tiden.

Men någon film blev det aldrig? – Jo, jag håller på att skriva ett filmmanus, ”Paper children”,  baserat på mina egna upplevelser.

Har du några andra manusarbeten på gång? – Ja, jag har bland annat skrivit ett manus för ett kanadensiskt bolag som är baserat på en sann historia. Det handlar om en ung kille som dödar tre av sina bästa vänner i en ”drinking and driving accident” (rattfylleriolycka).

Det är film du vill syssla med? – Nej, jag ser mig själv som författare. Är jag en publicerad författare? Nej, men men jag håller på att skriva min första bok. Det är en självbiografi, som kommer att rymma en salig blandning från min uppväxt till mitt liv i Colombia. Sedan får vi se om jag blir en framgångsrik eller misslyckad författare.

Blir det mycket skvaller? – Några smaskiga skvallerhistorier blir det inte. Självklart kommer jag aldrig att exploatera människor i min närhet. Men det finns sätt att tala om hur du känner, hur du mår och hur du har utvecklats utan att peka på människor. Man kan alltid läsa mellan raderna.

klar

Artikellänk är kopierad

Peter Lindholm
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro