ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

STO INR, Liza Marklund

Stockholm Patrik Wirén · 5 Jan 2007
Uppdaterad 17 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

Namn: Liza Marklund. Ålder: 44 år. Yrke: Journalist, författare och UNICEF-ambassadör. Styrelseordförande och delägare i Piratförlaget. Bor: Södra Stockholm och södra Spanien. Familj: Man och tre barn. Aktuell: Med programserien ”Liza i aidskatastrofens fotspår” som inleds i TV 4 i kväll klockan 21.

I egenskap av UNICEF-ambassadör har deckardrottningen Liza Marklund besökt de hiv-smittade barnen som världen inte vill se. Det inledande programmet är inspelat i S:t Petersburg och nästa måndag avslutas serien med en rapport från Kambodja. - Vi tror fortfarande att det är prostituerade och homosexuella män som är den största riskgruppen, vilket är helt fel. Det är barn. Varje minut smittas ett barn av hiv. Min erfarenhet är att om människor bara får reda på hur saker står till så vill de göra någonting åt det. Och det går verkligen att göra någonting åt det här.

Det är en del väldigt jobbiga bilder som visas i reportagen. Hur upplevde du det på plats? - Bitvis var det väldigt tungt. Det som var värst i Ryssland var att gatubarnen var så övergivna, så fullständigt lämnade åt sitt öde. De är från åtta år, hivsmittade intravenösa missbrukare och ofta på rymmen från något barnhem. På gatan är de mer skyddade, åtminstone till en början, eftersom de på barnhemmen blir utsatta för olika typer av övergrepp och misshandel. Men snart börjar de missbruka för att stå ut. Jag har aldrig tidigare sett gatubarn så sjuka som i S:t Petersburg.

Det är extremt ruffiga miljöer de befinner sig i. Var du rädd? - Jag var rädd att jag skulle sticka mig på kanyler. Det var som en matta av använda kanyler där de här barnen bodde.

Var det inte svårt att få kontakt med barnen? De är väl misstänksamma mot vuxna efter sina upplevelser? - Det var väldigt svårt, men till slut började vi etablera en kontakt. De är inte ute på morgonen, för då sover de och man får inte komma för sent på eftermiddagen, för då är de så höga. Det gäller att träffa dem vid rätt tidpunkt för att få något vettigt ur dem. Jag har aldrig varit med om en mer kaotisk inspelning. Deras liv är så kaotiska.

Hur påverkade det dig att se deras misär? - Det som är häftigt är att det går att göra någonting åt det. Fattigdom uppstår inte av sig självt, det är inte naturligt. Och hiv sprids framför allt där det finns fattigdom. När man ser människorna som jobbar med barnen ser man att det går att göra någonting åt det. Det första är alltid informationen. Att vi informerar varandra om hur det ser ut och att vi informerar dem om hur de ska stoppa smittspridningen.

Du är själv väldigt privilegierad, fick du dåligt samvete? - Jag har funderat mycket på det där. Det är lätt att drabbas av känslan att jag vill ge dem allt jag har. Den tanken kommer. Men mitt personliga ansvar måste gälla mig och dem runt omkring mig. Sedan finns det ett kollektivt ansvar där vi alla har en skyldighet. Och där tycker jag att jag gör min del eftersom jag gör det här för UNICEF.

Är vi svenskar ett generöst folk? - Ja. Sverige är det land i världen som ger mest till UNICEF. Svenskar är väldigt medvetna globalt. Vi har resurser och vill göra någonting åt det.

Det finns kanske en särskild plats i helvetet för folk som inte hjälper varandra? - Ha ha, jo det kan nog vara så.

Vilken är den viktigaste inrikespolitiska frågan i Sverige nu? - Det är att hålla koll så att borgarna inte saboterar jämställdhetsarbetet, att de inte försämrar för mycket.

Du blev nyligen framröstad till en av Sveriges populäraste kvinnor. Vem skulle du själv rösta på? - Amelia Adamo. Hon kom hit som flyktingbarn med ensamstående italiensk mamma på 50-talet och har lyckats ta sig fram i en extremt konkurrenskraftig bransch, enbart på sin drivkraft och begåvning. Det är enastående.

Vad jobbar du med framöver? - Jag håller på med en roman om Annika Bengtzon. Deadline är sjunde maj, så det är bra med tid. Jag ska göra två tyska turnéer också.

Annika Bengtzon och du måste ha blivit rätt tajta nu. Dyker hon ofta upp i huvudet på dig? - Nej, det är bara när jag skriver om henne. Annars får hon vara i fred. Patrik Wirén

klar

Artikellänk är kopierad

Stockholm Patrik Wirén
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro