ANNONS
ANNONS
Logo

FÖRKLARAR FÖRÄNDRINGEN

STOINR Sidan sex Marianne Fredriksson

Stockholm marcella mravec · 8 Aug 2006
Uppdaterad 17 Feb 2011

klar

Artikellänk är kopierad

"Jag har aldrig blivit så trött av att skriva en bok." Marianne Fredriksson har en del att jämföra med. När hon i höst släpper nya romanen "Ondskans leende" är det den 14:e i ordningen. Den handlar om ondska, om skam och att tappa fotfästet. Efter 14 böcker får hon fortfarande tampas med elaka recensenter och avundsjuka kollegor. Och bångstyriga romankaraktärer. – Man utgår alltid från att författaren styr – men det är inte sant. Det är människorna i historien som styr. Man blir förtvivlad och förbannad, men man måste lämna över det. Annars blir de inte levande.

• Hur var karaktärerna i den här romanen? – De var jobbiga. Jag lyckades inte riktigt med psykopaten. Jag läste enormt mycket facklitteratur innan, för jag ville försöka förstå. Men det var obegripligt. Jag tog upp allt som kunde vara en orsak i boken – taskig barndom, en bilolycka och möjlig hjärnskada... Men det går inte att förstå.

• Varför är du så intresserad av ondskan? Är vi inte alla det? Det är för att det är så obegripligt. Det är en barnslighet alla har – att allt ska gå att begripa. Men det är inte människans uppgift. Det obehagliga med ondska är att det är kopplat till charm. Charmiga män ska man akta sig för. Egentligen skulle jag vilja skriva en bok om mannen. Han är en gåta. Ibland tänker jag att jag skriva en bok om grabbigheten, men jag kan nog inte det.

• Lyckades du förklara ondskan, tycker du? Nej, men det är inte det man skriver för. Man vill belysa, och ställa frågor man kan jobba med. • Är det fortfarande lika svårt att släppa en bok? Det är förfärligt. Hemskt. Det är jättesorgligt – man har levt nära de här personerna, de blir som att förlora nära vänner. Sedan kommer allt vad alla tycker. Recensionerna är alltid dåliga här i Sverige. I början var det jättehårt att ta. Jan Guillou pratade om det häromdagen – det utbildas alldeles för många litteraturvetare här i Sverige. Men jag bryr mig inte om vad folk skriver. Varför skulle jag det?

• Varför gillar de dig inte? Jag var en framgångsrik journalist också, det blev för mycket. Lite för maffigt. Sådan får man inte vara i Sverige. Droppen som fick bägaren att rinna över var att jag blev stor i utlandet också. Men jag blev en brygga över för svenska författare.

• Är de tacksamma? Näe du! Ha ha. Det är inte en sådan bransch.

• Känner du dig hemma i författar-Sverige? Nej. Jag är inte intresserad. Jag har ingenting där att hämta.

• Umgås du med några författare? Jag hade en hygglig relation med den där vad heter han... som den där apan skrev om att han var sminkad. Ranelid. Men det är ett ensamt jobb. Men jag har min familj och mina vänner.

• Du har ju dina läsare också. Ja det har jag massor.

• Varför älskar de dig så hängivet? Man lär sig mycket om människor. Man känner igen sig – det är identifikationen som gör det.

Marianne Fredriksson Ålder: 79 Familj: Barn och barnbarn Bor: Villa i Österskär, utanför Stockholm. Utgiven: På 44 språk. Störst är hon i Tyskland. Nästa projekt: "Jag ska skriva om skapelseberättelsen".

klar

Artikellänk är kopierad

Stockholm marcella mravec
NyheterÅsiktGo!ViralgranskarenMetrojobbMetro Mode

© Copyright 2019 Metro Media House AB. All information på metro.se skyddas av lagen om upphovsrätt. Ange källa Metro vid citering.

metro